Om mig

Jag har nog alltid haft en ganska underlig relation till mat.
Framför allt har jag alltid haft en skev bild av mig själv,
och i ärlighetens namn så är min relation till mig själv mer underlig än till den med maten,
men det hör ju ihop, vilket du säkert förstår.

Efter många år av trauman och rent självhat kunde jag år 2009 förklara mig själv frisk från Borderline.
Jag hade inte skurit/självstympat mig sedan den 1 april (I shit u not;)) 2007 och både min terapeut och jag ansåg att det var dags att pröva vingarna.
Dvs sluta med terapin.

Jag trampade på i livet , slutade röka och vips så blev jag gravid och världens vackraste pojke föddes i januari 2010.
Samma år, under senare delen, så tog jag mig i kragen och gick till en läkare.
Jag förklarade att jag måste få träffa en dietist eftersom jag behövde hjälp med mina matvanor.
Nu när jag har ett barn måste jag skärpa till mig, men jag skulle inte klara det på egen hand.

Läkaren lyssnade på min historia med maten, att jag alltid haft "dålig karaktär", trots alla dieter aldrig lyckats gå ner i vikt,att jag hatade mig själv när jag hetsåt och grät men inte kunde sluta..
Läkaren tyckte inte jag skulle ha en dietiskt, utan att jag skulle till något som kallades Ätstörningsenheten.
Befängt!
Jag kunde inte låta bli att flina och tänka
"Hallåååå!Har du sett hur jag ser ut?!Jag har då aldrig sett en 100 kilos anorektiker...
Nåväl, det kunde ju knappast bli sämre, eller hur?

Första remissen gick till vuxenpsykiatrin där de redan efter fem minuter kunde konstatera vart jag hörde hemma; det blev en remiss till ätstörningsenheten.
Jag tog det inte på så stort allvar, men fick veta att jag hade en sk "hetsätningsstörning".
Jag fick ett matschema som byggde på matcirkeln. Kaloriintaget var ca 2000 kcal/dag.
Mitt största problem var vikten, så jag tog med schemat hem och delade matschemat på mitten.
Skitsmidigt! Halva matschemat på 1000 kcal/dag måste ju vara perfekt!
Samtidigt blev jag medlem på en viktminskningssida där man kunde se hur mycket man gick ner/vecka beroende på hur mycket man rörde sig och hur mycket man åt.
Jag sänkte reglaget på maten så långt ner jag kunde och höjde stapeln på motion.

Oavsett väder, värk, humör, tidsbrist eller annat så promenerade jag ca en mil/dag.
I snöstorm, i ösregn, sjuk som frisk.
Jag registrerade alla måltider och började känna riktig ångest när jag närmade mig 1000 kcal per dag.
Jag var som tryggast när jag låg på 7-800 kcal.

På ätstörningsenheten vägdes jag varje vecka och min terapeut blev orolig och menade på att jag var ute på djupt vatten.
Hon ordnade en läkartid och skickade mig på provtagning.

Läkaren såg väldigt oroat på mig och undrade om jag svälte mig själv.
"Absolut inte, jag äter ju varje dag, regelbundna måltider."

Det visade sig att jag gått ner närmare 30 kilo på mindre än 3 månader.
Läkaren visade mig papper med en massa siffror på och visade att jag hade en markant ökning av ett ämne som påverkade bukspottskörteln.
Om jag inte genast gjorde en förändring skulle det få allvarliga konsekvenser.

Då slutade jag på ätstörningsenheten första gången.
Sen kom nästa trauma.
Jag gör en lång historia lite kortare:
Jag och min sons pappa hade haft det tufft ett bra tag, vi visste inte om det skulle hålla mellan oss helt enkelt.
Det visade sig dock en vecka efter att vi var nära på att bryta upp att jag var gravid igen.
Detta var i februari 2011.
Efter mycket gråt,bråk,sömnlöshet så är beslutet taget att det blir abort.
Jag valde att göra det hemma för att slippa riskera ligga på sjukhus bland nyförlösta mammor.
Det gjorde tillräckligt ont inom mig ändå.
Två veckor efter aborten vaknar jag av att min sons pappa skriker.
Det är blod överallt.
In på akuten där det blev kalabalik på läkarna.
Jag hade fått havandeskapsförgiftning och förlorat massor med blod.
Mitt blodvärde låg på 70 och jag var mer eller mindre dödsdömd.

Ödets ironi är att vakna upp på förlossningen med en massa nålar inkopplade med blod och annat.
Skrikande bebisar som påminde om vad jag gjort.
Det här var sättet att straffa mig.
Att peka finger åt mig.
Just då önskade jag att jag fått dö.

Direkt efter jag blev utskriven började jag hetsäta igen.
Jag grät i princip hela tiden.
Det enda som höll mig på fötter var min son.


1 kommentar:

  1. En som älskar dig27 januari 2014 16:12

    Kämpa för helvete ! Kämpa !!! Res dig upp, sluta tycka synd om dig själv ! Du är starkare än vad du tror, du måste bara inse det . ÄLSKA DIG SJÄLV !!!!

    SvaraRadera