torsdag 17 juli 2014

Trött och ledsen

Idag går vi in i vecka 30 i graviditeten och hittills har det varit en fin, men ack så jobbig resa.

Foglossning,  magkatarr, järnbrist, och en del andra mer intima besvär gör att jag är väldigt trött och sliten.
Idag var jag på glukosbelastning nr 2 och kaxig som jag var sa jag till Ditte på Mvc att detta minsann är sista gången jag slukar deras otäcka dricka.

Men det visade sig att jag ligger på gränsen till diabetes och ska dit igen redan nästa vecka och göra ytterligare en belastning. Och  järnet är fortfarande alldeles för lågt trots att jag äter maxdos av järn.

Ska man se något positivt i detta så är det väl min inställning till min vikt.
Jag pratade med en ny barnmorska idag som oroade sig över min vikt och bmi, och jag förklarade att jag kämpar mig ur Bulimi och har fantastiska framgångar eftersom jag inte kompenserat sen i december.
Jag förklarade att jag äter förhållandevis bra, men att det är motionen det brister på eftersom jag inte orkar röra mig.
Vi enades om att det viktigaste nu är att försöka må bra, resten med vikten får vi ta tag i sen när jag kan.

Jag känner mig rätt avslappnad inför min kropp nu och accepterar att det är som det är.

Visst, det är fysiskt krävande med all övervikt,  men jag orkar inte fundera över vikten mer än att jag ska ta tag i det när lillasyster kommit ut.

Jobbigast just nu är att jag inte känner att jag räcker till för Antoni som jag skulle vilja.

torsdag 3 juli 2014

Pang!

Antoni somnade med handen på min mage.
När jag reste mig slängde han sig runt magen i sömnen och klamrade sig fast, så jag fick lägga mig igen och han la sig och höll om magen och började klappa på den.

Den här lille killen är så genuint lycklig över sin lillasyster och pratar om henne jämt.
Jag blir lika varm i hjärtat varje gång han visar kärlek mot livet i magen som han är så rädd om,  och jag hoppas så innerligt att det alltid kommer vara så.

Det fick mig att börja tänka på en människa jag saknar så mycket i mitt liv, min lillebror,  som jag stod så nära och skulle offra mitt liv för.
Min närmaste vän som antagligen inte ens vet att han ska bli morbror igen, eller att jag ska gifta mig.
Min klippa som bröt kontakten med mig utan förklaring eller förvarning.

Jag trodde, och hoppades,
att man som så nära vänner som jag trodde vi var, skulle kunna ha olika åsikter om allt utan att bryta kontakten.
Även om vi tyckt olika älskar jag honom ändå, och hade hoppats att det var ömsesidigt.

Min storebror Marcuz (vi är inte biologiska syskon men har varit som syskon för varandra sen högstadiet) och jag har den typen av relation.
Vi kan bråka, har olika åsikter, vara brutalt ärliga. 
Sen blir vi trötta på varandra och tar en liten break, men vet ändå att vad som än händer så finns vi där för varandra.
Han är den enda från min familj som jag har kvar.
Jag är väldigt tacksam över honom och älskar honom väldigt mycket.
Jag har valt bort min mamma och storebror som har skadat mig sen jag var liten. Jag gjorde själv det valet.
Men jag trodde aldrig att Robin skulle ta parti. 
Speciellt inte eftersom han också fått uppleva den psykiska misshandel som pågick.
Jag har inte pratat med Robin på ett år.
Och det var på Facebook...

Jag hoppas och tror att Antoni får en starkare syskonrelation än vad jag och min lillebror uppenbarligen hade.

Jag vill att barnen alltid ska ha varandra, trots gräl och tjafs.

Och när jag ser in i Antoni's ögon när han pratar om sin lillasyster, så finns där all kärlek i världen.