tisdag 8 april 2014

Snälla, låt mig bara få vara ifred. .

Många har kommenterat min övervikt på sistone.
Tjs, kommentarer har jag alltid får gällande min vikt. .

Jag kan ta det med en nypa salt för det mesta,
men idag blev jag ledsen.

Det kanske är för att jag undvikit att vara ute bland folk sista tiden för att jag är obekväm i min övervikt och är ute enbart när jag måste.
Igår och idag var jag ute dock.

I söndags fick jag först frågan om hur mycket jag väger.
Fine.
Igår i butiken kommer en bekant och klappar mig på magen och blir lång som en häst i ansiktet när jag förklarar att det fortfarande är 5 månader kvar. ..
Kommentarer efterföljde men inget jag la på minnet.

Idag dyker det upp ytterligare en bekant som har två barn sen tidigare och som ska ha barn i oktober.
Hon utbrister : "herregud! Du är ju jättestor!!
Så stor var jag inte ens när jag skulle föda mina barn! Men det är inte graviditeten som gjort dig sååå stor? ??"

Genast skrapar jag med foten i marken och blir nästintill osynligt liten trots min feta karaktär. ..

Försvarstalet som är inprogramerat börjar jag spotta ur mig i ren reflex som vanligt:
"Jo, det är så att jag är tillfrisknande från bulimi och har inte kompenserat sen många månader tillbaka och min kropp är i olag. Mina tarmar funkar inte och inte heller  min matsmältning och kommer kanske aldrig göra igen. Jag samlar på mig vätska och jag tröstäter fortfarande när jag är ledsen.  Ja, jag är fet. Nej det har inte med graviditeten att göra. "

Jag är faktiskt väldigt trött på att behöva försvara mitt utseende för andra.

Varje dag som går arbetar jag med verktygen jag fått från behandlingen och kombinerar det med barnmorskans råd.
Jag försvarar mig för mig själv varje dag när jag ser mig i spegeln och bara där är det en kamp,  innan jag ens hunnit lämna lägenheten.
Jag vill inte vara ute bland folk mer.
Jag vill isolera mig tills jag är frisk nog att kunna skita fullkomligt i Vad någon annan tycker än jag själv.

Imorgon ska jag hämta Antoni på dagis.
Jag har faktiskt ångest över att behöva gå ut.
Men jag längtar så efter honom.
Alltid.

Han struntar högaktningsfullt i hur jag ser ut ,
för jag är hans älskade mamma.
Varje gång vi är tillsammans så gosar han med magen,  gosar in näsan i min tjocka hals och myser och ger ifrån sig kärleksfulla läten "mmmmm! Min mamma! "

Då blir det lättare att hantera vardagen.
Försöka glömma min övervikt och fokusera på att bli frisk i första hand.

Men samhället gör det inte lätt.
NI gör det inte lätt för mig.
Snälla. 
Om ni måste kommentera min vikt och storlek ,
gör det till någon annan.
Jag ÄR inte min övervikt.
Jag har kvaliteer som människa också.

Kan ni inte respektera att jag försöker bli frisk för min, mina barns & Simons skull, så behöver ni inte vara en del av mitt liv.
Min rehabilitering är tuff nog som den är.
Jag behöver inga fler fällor än de jag själv satt upp och försöker komma ur.

Väldigt ledsen,  väldigt uppgiven.
Såna här dagar känns det som att jag aldrig kommer bli frisk.

1 kommentar:

  1. Jag vet inte vad jag ska säga mer än att jag blir förbannad över folks klumpighet. Den bilden du la ut på dig själv för bara någon vecka sedan, jag tycker bara den bilden var fin. Nu vet jag dock inte hur du ser ut i verkligheten längre men av bilderna att döma så ser du inte alls så stor ut som många verkar tycka.
    Stor kram ♥

    SvaraRadera