onsdag 9 april 2014

Osäker och vilse

Idag satt jag ensam och sydde lite .
Jag log vid tanken att jag äntligen ska få hem min fina grabb idag.
Då slog det mig samtidigt som en blixt från klar himmel:
Jag vill inte gå ut.
Jag vill inte. Vill inte. VILL INTE! !
Jag fick sån fruktansvärd ångest och grät hejdlöst.
Då kom också alla tankar, såklart ,
som är anledningen till min panik över att vistas bland folk.
Tänk er en tornado i hjärnan.
Du VET vad som är förnuft respektive känslor.
Du är FULLT medveten om vad som är rätt och vilka tankar som stämmer överens med verkligheten.
Men..
Det här underbara Men...
Du ifrågasätter plötsligt om det du vet är rätt verkligen är rätt?
I mitt fall är det ständigt återkommande:
Vikten VS sjukdomen
Om jag gör som jag gjort senaste månaderna,
dvs satsa på att må bra och försöka leva efter sunda tankar och arbeta kognitivt dagligen
(ja, det här förföljer mig dagligen. Varje bit mat eller ens tanken på mat/förberedelse av mat är så fruktansvärt uttröttande och påfrestande mentalt att jag känner för att ge upp varje dag)
så skulle det innebära en väldigt, väldigt långsam viktminskning (om ens någon alls).
Det i sin tur innebär uppenbarligen kommentarer som att jag borde äta sallad,  pikar om vad jag äter , hur jag ser ut etc etc.
Det gör att jag får ytterligare hinder i mitt tillfrisknande, 
för det blir extra tydligt att jag inte ses som en människa med egenskaper som jag själv är stolt över.
Nej,  när min pappa ser en bild på mig rekommenderar han en diet. .
När en bekant ser mig så är jag mer eller mindre ett freak som är större än vad hon själv var vid förlossningen av bägge sina barn. .
Mitt självförtroende som jag lyckats bygga upp har rasat igen och jag gömmer mig när jag går ut.
Okej. 
Jag kan ju gå tillbaka till ett stadie när jag var som sjukast i mina tankar. 
Jag kan strunta i att äta och motionera så jag får ytterligare inflammation i lederna.
Tappa 27 kilo igen och få hejarop och uppmuntran.
Då orkar jag kanske bli frisk när jag nått min målvikt som allmänheten förhoppningsvis är nöjda med?
Eller så har jag utvecklat anorexi istället. .
En annan sak jag har funderat på är gastric bypass efter förlossningen.
Det känns som en lösning för att slippa bli fullkomligt dum i huvudet.
Jag vet faktiskt ingenting just nu

2 kommentarer:

  1. Älskade, älskade du.. Jag blir så ledsen när jag läser hur du blir behandlad!
    Du är, oavsett hur stor Vs liten du är en fantastiskt vacker människa, rent utseendemässigt så är du så fin, så vacker och som person så är du helt underbar.
    Jag blir rädd när jag läser hur du blir behandlad och oroar mig då för att du ska falla tillbaka i bulimiträsket, du är med barn och det gör mig ont att läsa hur folk är funtade som säger såna saker till dig!

    Hoppas allt går bra, att graviditeten blir något som du kommer kunna njuta av.
    Tänk på vilket stöd du har i både Antoni och Simon!
    Hoppas du kommer klara att stå emot sån dynga som du fått ta del av.

    Du är vacker - alltid!

    SvaraRadera
  2. Tack Maria ♡ du anar inte hur stärkande dina ord är. Kramar

    SvaraRadera