onsdag 9 april 2014

Osäker och vilse

Idag satt jag ensam och sydde lite .
Jag log vid tanken att jag äntligen ska få hem min fina grabb idag.
Då slog det mig samtidigt som en blixt från klar himmel:
Jag vill inte gå ut.
Jag vill inte. Vill inte. VILL INTE! !
Jag fick sån fruktansvärd ångest och grät hejdlöst.
Då kom också alla tankar, såklart ,
som är anledningen till min panik över att vistas bland folk.
Tänk er en tornado i hjärnan.
Du VET vad som är förnuft respektive känslor.
Du är FULLT medveten om vad som är rätt och vilka tankar som stämmer överens med verkligheten.
Men..
Det här underbara Men...
Du ifrågasätter plötsligt om det du vet är rätt verkligen är rätt?
I mitt fall är det ständigt återkommande:
Vikten VS sjukdomen
Om jag gör som jag gjort senaste månaderna,
dvs satsa på att må bra och försöka leva efter sunda tankar och arbeta kognitivt dagligen
(ja, det här förföljer mig dagligen. Varje bit mat eller ens tanken på mat/förberedelse av mat är så fruktansvärt uttröttande och påfrestande mentalt att jag känner för att ge upp varje dag)
så skulle det innebära en väldigt, väldigt långsam viktminskning (om ens någon alls).
Det i sin tur innebär uppenbarligen kommentarer som att jag borde äta sallad,  pikar om vad jag äter , hur jag ser ut etc etc.
Det gör att jag får ytterligare hinder i mitt tillfrisknande, 
för det blir extra tydligt att jag inte ses som en människa med egenskaper som jag själv är stolt över.
Nej,  när min pappa ser en bild på mig rekommenderar han en diet. .
När en bekant ser mig så är jag mer eller mindre ett freak som är större än vad hon själv var vid förlossningen av bägge sina barn. .
Mitt självförtroende som jag lyckats bygga upp har rasat igen och jag gömmer mig när jag går ut.
Okej. 
Jag kan ju gå tillbaka till ett stadie när jag var som sjukast i mina tankar. 
Jag kan strunta i att äta och motionera så jag får ytterligare inflammation i lederna.
Tappa 27 kilo igen och få hejarop och uppmuntran.
Då orkar jag kanske bli frisk när jag nått min målvikt som allmänheten förhoppningsvis är nöjda med?
Eller så har jag utvecklat anorexi istället. .
En annan sak jag har funderat på är gastric bypass efter förlossningen.
Det känns som en lösning för att slippa bli fullkomligt dum i huvudet.
Jag vet faktiskt ingenting just nu

tisdag 8 april 2014

Snälla, låt mig bara få vara ifred. .

Många har kommenterat min övervikt på sistone.
Tjs, kommentarer har jag alltid får gällande min vikt. .

Jag kan ta det med en nypa salt för det mesta,
men idag blev jag ledsen.

Det kanske är för att jag undvikit att vara ute bland folk sista tiden för att jag är obekväm i min övervikt och är ute enbart när jag måste.
Igår och idag var jag ute dock.

I söndags fick jag först frågan om hur mycket jag väger.
Fine.
Igår i butiken kommer en bekant och klappar mig på magen och blir lång som en häst i ansiktet när jag förklarar att det fortfarande är 5 månader kvar. ..
Kommentarer efterföljde men inget jag la på minnet.

Idag dyker det upp ytterligare en bekant som har två barn sen tidigare och som ska ha barn i oktober.
Hon utbrister : "herregud! Du är ju jättestor!!
Så stor var jag inte ens när jag skulle föda mina barn! Men det är inte graviditeten som gjort dig sååå stor? ??"

Genast skrapar jag med foten i marken och blir nästintill osynligt liten trots min feta karaktär. ..

Försvarstalet som är inprogramerat börjar jag spotta ur mig i ren reflex som vanligt:
"Jo, det är så att jag är tillfrisknande från bulimi och har inte kompenserat sen många månader tillbaka och min kropp är i olag. Mina tarmar funkar inte och inte heller  min matsmältning och kommer kanske aldrig göra igen. Jag samlar på mig vätska och jag tröstäter fortfarande när jag är ledsen.  Ja, jag är fet. Nej det har inte med graviditeten att göra. "

Jag är faktiskt väldigt trött på att behöva försvara mitt utseende för andra.

Varje dag som går arbetar jag med verktygen jag fått från behandlingen och kombinerar det med barnmorskans råd.
Jag försvarar mig för mig själv varje dag när jag ser mig i spegeln och bara där är det en kamp,  innan jag ens hunnit lämna lägenheten.
Jag vill inte vara ute bland folk mer.
Jag vill isolera mig tills jag är frisk nog att kunna skita fullkomligt i Vad någon annan tycker än jag själv.

Imorgon ska jag hämta Antoni på dagis.
Jag har faktiskt ångest över att behöva gå ut.
Men jag längtar så efter honom.
Alltid.

Han struntar högaktningsfullt i hur jag ser ut ,
för jag är hans älskade mamma.
Varje gång vi är tillsammans så gosar han med magen,  gosar in näsan i min tjocka hals och myser och ger ifrån sig kärleksfulla läten "mmmmm! Min mamma! "

Då blir det lättare att hantera vardagen.
Försöka glömma min övervikt och fokusera på att bli frisk i första hand.

Men samhället gör det inte lätt.
NI gör det inte lätt för mig.
Snälla. 
Om ni måste kommentera min vikt och storlek ,
gör det till någon annan.
Jag ÄR inte min övervikt.
Jag har kvaliteer som människa också.

Kan ni inte respektera att jag försöker bli frisk för min, mina barns & Simons skull, så behöver ni inte vara en del av mitt liv.
Min rehabilitering är tuff nog som den är.
Jag behöver inga fler fällor än de jag själv satt upp och försöker komma ur.

Väldigt ledsen,  väldigt uppgiven.
Såna här dagar känns det som att jag aldrig kommer bli frisk.