torsdag 27 februari 2014

Intervju med numera frisk tjej

Jag känner en tjej som har vunnit över anorexi, bulimi och Uns.
Jag har bett om en intervju med henne där ni som läser min blogg har möjlighet att ställa frågor.
Så,  passa nu på att fråga om sånt ni undrar över.
Skicka helt enkelt kommentarer på detta inlägget fram till på söndag den 2/3 så ska jag sammanställa alla frågor så publicerar jag svaren nästa vecka.

Tack

Jag känner mig lyckligt lottad av många olika anledningar.
För familj och vänner framför allt.
Jag är tacksam över mina barn,
Antoni som är min hjälte och stöttar mig med sin blotta närvaro utan att han är medveten om det & lillebror /lillasyster Jamie som ligger i magen, ungefär 6 cm liten.
<3 <3 <3
Simon, min klippa och älskling.
Jag glömmer ofta att du bara är 21 år.
Antagligen för att du är mer mogen och sund än andra jag träffat.
Din självklara omtänksamhet mot Antoni och mig är så fin.
Du sätter oss främst i allt du gör och planerar och det är en ära att få vara vid din sida. Jag är stolt över dig & Jag älskar dig <3

Mummi och Pekka, dom enda föräldrar jag vet <3

Petra & Totte, lilla kloka syster med man. 
Jag saknar er <3

Storebror Marcuz som finns i bakgrunden och älskar mig fast jag inte orkar ha kontakt emellanåt <3
Becca & Markus som är mina bästa vänner, som alltid är högst ett samtal bort <3

Josefine, min flicka som är starkare än många andra jag träffat trots sina 14 unga år. <3

Svärfar Kim som tagit emot mig med öppna armar och blivit en av mina närmaste vänner och förebild.  <3

Jenka, svägerska och vän, tuff brud som har ett hjärta av guld och som kommit att betyda mycket för mig <3

Amanda & James som också alltid finns där <3

Tjejerna från Intensivveckan,  det har varit en otrolig upplevelse under veckan vi hade tillsammans och jag tänker på er dagligen.  <3

Tack också för all feedback jag får för bloggen på olika håll. Det gör att jag fortsätter skriva även när jag egentligen inte pallar.
Tack för att ni följer mig och hjälper mig orka när det är som tuffast. <3


En annan sak jag är tacksam över är en så,
för många, självklar sak som att mina tarmar inte är sönderfrätta,
utan magen funkar något bättre och det känns som en sista chans.
Trots allt jag utsatt min kropp för så har den repat sig väldigt bra!
Jag är tacksam över att våren snart är här med allt vad det innebär.
Jag är tacksam att jag haft styrkan att plocka bort beroenden och människor ur mitt liv som är skadliga för mig och att jag inser att jag har kommit långt.
Istället för att tänka "Jag byter ett beroende mot ett annat hela tiden och är därmed svag" så tänker jag "jag har fixat många hinder, detta är den tuffaste prövningen och jag kommer klara det med mina erfarenheter och styrka".
Tillsammans hjälper ni mig leva ett meningsfullt liv.
Tack

tisdag 25 februari 2014

Att manipulera sin egen hjärna

Okej folks,

jag har länge slagits med ångest över att äta vissa saker.
Vad är friskt att äta / inte äta?

Som ni säkert förstår så är min största last sötsaker i alla former.
Godis, kakor, glass. 
Ja just det.
Sockerbomber.

Samtidigt som jag känner att :
Ett moment i att vara frisk är att kunna äta en bit godis då & då, eller hur?
Så känner jag också att det inte är skönt att hela tiden känna ångest över att jag äter (eftersom jag äter okontrollerat och det sabbar min övriga matrytm).

Min stora fråga har varit :
Ska jag sluta med sötsaker helt och hållet eller ska jag "unna" mig att äta "ibland"?

Jag känner mig själv väldigt väl.
Och även att mitt " allt eller inget "-tänkande har blivit betydligt bättre och jag kompromissar istället för att falla helt till grunden eller skjuta rakt upp i himlen,  så är det en lång väg kvar och sötsaker är en sak jag måste lägga till i
"inget-kategorin " for now.

Det kändes skönt att få ventilera på terapin idag.
Nu vet jag vad jag behöver göra för att må bra;
Ge upp sockret.

Direkt efter terapin hade jag möte med f-kassan, arbetsförmedlingen och min kurator.
Kuratorn berättade att jag blir sjukskriven fram till augusti åtminstone.
Ett års slit i augusti alltså.
Och en lång väg kvar att gå.

söndag 23 februari 2014

Vatten

Idag mår jag betydligt bättre och det verkar som att Simon mår bättre än nånsin. 
Det gör mig lugn och väldigt glad. 
Nu kan vi förhoppningsvis se framåt. 

Vatten! 
Som rubriken lyder, 
Vatten!! 
Jag har kommit fram till att det antagligen är pga att jag har slarvat med att dricka senaste tiden som maten gått åt helvete. 
Att en sån enkel grej kan sabba en hel rytm? 
Sjukt. 
Men vilken lättnad! 

Så nu sitter jag här med min 700ml flaska och sugrör vid min sida igen. 
Hoppet är uppe igen =) 


lördag 22 februari 2014

Njuta

Nu var det några dagar sen jag skrev,
men jag har mått ganska dåligt.
Det kanske är just dom tillfällena det är viktigast att uttrycka sig, men jag drar mig tyvärr undan och blir mer eller mindre folkskygg.
Depressionen är tillbaka.

Maten funkar okej. 
Det har blivit lite sött mellan måltiderna och det känns förjävligt.
Jag har återigen fått en syn på mig själv som jag hade tidigare,  och dom känslorna äter upp mig som fan.
Åter igen ser jag bara brister hos mig själv och det är jobbigt.
Det känns som att jag aldrig kommer bli frisk,  för jag var ju så nära frihetskänslan och ändå fallerade det på nån skitgrej.

Jag är less på saker som händer runt omkring mig.
Det gör mig ledsen och förtvivlad och smärtan som de berörda känner,  känner jag också.
Jag har alltså återfått en del av mitt somatiska beteende.
(att jag tar andra människors smärta och överför på mig själv)

Kanske är det mina hormoner som spökar,
men det känns som vi aldrig kommer ur alla konflikter runt oss och hur vi än beter oss förlorar vi något.

Mitt förflutna spökar också, men det är inte lika jobbigt.

Det som är vackert i mitt liv har jag inte orkat njuta av till fullo.
Men jag får en daglig dos av kärlek av min underbara son som är världens stoltaste storebror to be.
Och även av Simon såklart.

Men jag orkar inte med mig själv helt enkelt.
Jag slåss med, för friska människor enkla, val oavsett tid på dygnet och ifrågasätter hela tiden vad som är friskt, och jag vill hellre låta bli att äta när jag är osäker än att få ångest över ovissheten.

Jag ska till Ätstörningsenheten på tisdag ,
och det kommer verkligen bli nyttigt.

torsdag 20 februari 2014

Rätt eller fel - fel eller rätt?

Igår bestämde jag mig för att frysa gymkortet ett tag framöver. 
Jag har funderat fram och tillbaka på vad som är rätt och hur jag ska göra med träningen,
så för att minska ångestmoment var det det enda rätta just nu. 
Hur jag ska göra med godis och liknande har jag inte bestämt mig för än. 
Men tills jag bestämt mig ska jag vara försiktig. 








tisdag 18 februari 2014

Att trilla ner i diket - och ta sig upp igen

Du känner säkert till termen "frihet under ansvar"?
Det verkar fortfarande inte fungera riktigt för mig.
Jag har tappat min medvetna närvaro.
Matportionerna är väl okej i det stora hela,
men att kunna göra något friskt, som att äta några bitar godis när man är sugen är helt omöjligt.
Jag åt en påse gott och blandat till mellanmål.
Vad hände??
Jag tror det är dags att lägga ner sötsaker öht för tillfället eftersom jag inte kan hantera det och satsa mer på matschemat bokstavligen igen.
Jag trivs inte alls med mig själv just nu,
men skillnaden från förr är att jag verkligen vet att det vänder.
Jag måste bara ha en bra plan och lyssna på min kropp.  Och nu skriker den efter jag ätit sött.
Simon har också märkt att jag har börjat döma mig själv och plåga mitt sinne igen,  och iom att han berättar det för mig kan jag bromsa upp och ta nya andetag.

Jag ska göra det jag mår bra av.
Jag måste få in dagliga aktiviteter, om det så bara är en promenad varje dag så är det okej.

Nya tag igen.  Och jag är okej med det.


söndag 16 februari 2014

Oro och sorg

Jag har varit väldigt orolig och ängslig senaste dagarna.
Och jag är fruktansvärt trött.
Jag sover ett par timmar mitt på dagen, jag är helt slut.
Dels pga att jag har haft blödningar även från underlivet och jag inte får något lugnande besked. 
Jag har pratat med både rådgivning och barnmorska (där faktiskt 1177s rådgivare var något mer förstående för min oro).
Barnmorskan berättade sonika
"är det begynnande missfall så är det. Vi gör inga undersökningar för att lugna föräldrar. Ring tillbaka efter helgen om du får missfall".
Dels är jag ledsen över att inte ha någon mamma att ringa under såna här situationer som kan lugna mig.
Varför vi inte har kontakt kan ni läsa om här:
Jag har också varit ledsen för att min lillebror,
som var min bästa vän, har brutit kontakten med mig.
Kanske ett pris för att jag bröt med resten av familjen, vad vet jag.
Jag känner mig ängslig över ekonomin,
det känns som en evig utmaning.
Men vi klarar oss,  det hade bara varit så skönt att komma nånstans.
Jag längtar bort härifrån sverige.
Åtminstone bara för en vecka eller två få komma bort med Antoni o Simon och andas.  Njuta av sol och värme.
Jag ska försöka spara ihop lite pengar, kanske lyckas jag skrapa ihop till en restresa till min 30års dag?
Jag har ont i magen, är det graviditeten eller bulimin?
Den funkar vart tredje dag ungefär, vilket är en klar förbättring.
Jag är väldigt tacksam, glad och lycklig över det jag har.
Jag har alltid varit väldigt tacksam för allt jag har och ödmjuk inför det faktum att jag har det mycket bättre än många andra.
En före detta kollega brukar säga till mig:
"det spelar ingen roll vad du råkar ut för, Malin, du är ändå den mest positiva människa jag känner!"
Jag orkar inte just idag.
Jag har småätit och ätit fortare senaste dagarna.
Ett tydligt tecken på hur jag hanterar min oro.
En dag i taget.
Det blir bättre.
En dag i taget.
(bild från graviditeten med Antoni)

torsdag 13 februari 2014

Varning för känsligt innehåll - Blod

Idag är första gången på länge min mage verkar funka,
men då kom nästa biverkning : blod i avföringen.
Jag ringde min terapeut för att dubbelkolla att det inte är farligt.
Men det var vanligt,  och ett tecken på att det går åt rätt håll.
Nu ska jag hålla ut och ha lite koll,
kroppen håller på med återställning nu.
Skönt och skrämmande på samma gång.

onsdag 12 februari 2014

Förlorade år

Det har aldrig varit mer tydligt än idag,
när jag upptäcker mitt första gråa hår,
att jag förlorat så många år till min sjukdom.
MEN!!
Lev i nuet.
Det hjälper inte att gnälla över år som inte kommer tillbaka.
Jag får göra resten av mitt liv till det bästa livet.
Och jag har bara börjat <3

tisdag 11 februari 2014

Orkeslös, ont och lycka

Inatt har jag varit vaken i flera omgångar pga smärta i magen.
Vänster handled tyckte också att det var läge att jävlas lite oväntat sådär.
Det känns hopplöst och jag känner mig väldigt utmattad.
Jag äter ändå regelbundet så jag är nöjd med min insats,
men det är jobbigt att känna hur man trycker i sig mat vart tredje timme som inte kommer ut.

Jag mår fruktansvärt illa, men det är ett tecken på att allt är bra,
så jag försöker låta det ha sin gång utan att påverka mig alldeles för mycket.

Jag känner mig så splittrad,  för jag är så lycklig över att ha världens finaste son, pojkvän och att vi väntar ett syskon till Antoni.
Jag är lycklig över att känna att det inte är omöjligt att bli frisk och fri,  och att jag dessutom är en bra bit på väg.

Men

Jag brottas dagligen med smärta som jag orsakat mig själv och som jag inte kan påverka idag hur duktig jag än är med min behandling.
Jag blir hela tiden påmind om vad jag utsatt mig själv för.

Jag har svårt för att röra mig med högt fotvalv, överrörlighet i lederna och 30 kgs övervikt som utsätter fötterna för extra mycket belastning (smärta!).
Sen svullnaden i magen och värken gör det nästan omöjligt att röra på mig.
Det är väldigt frustrerande, för jag saknar gymmet.
Jag vill gå en gång i veckan på pass jag tycker är roligt.
Men smärtan gör att det blir en pina istället.

Det känns som ett ekorrhjul som är svårt att ta mig ur.
Men jag har gått hos ortopeden 2 ggr tidigare som konstaterar samma sak : smärtan i fötterna kommer minska med specialgjorda inlägg. 
Men eftersom jag inte är diabetiker får jag bekosta det själv.
Så därför har det aldrig blivit av, utan jag undviker att belasta fötterna istället.

Idag är det inskrivning på mödravården och jag är ganska rädd samtidigt som jag är förväntansfull.
Rädd för att min vikt ska angripas på samma sätt som när jag skrev in mig med Antoni.
Hur ska jag reagera? Kan jag förbereda mig? Vad ska jag säga?
Men jag ser fram emot det, och har världens bästa stöd med mig <3

måndag 10 februari 2014

Varning för känsligt innehåll - SMÄRTA!!!

ÅÅÅÅHH!!!!

Jag har så jävla ont i min mage så det är smärtsamt att röra mig, sitta, ligga eller stå.
Jag minns inte när jag kunde gå på toa senast utan att det liknar små svarta harpluttar som orsakar mer smärta än man kan föreställa sig.
Det känns som att tarmen åker ut ur anus och det blir svullet och upphöjt samtidigt som magen svullnar.

Jag är så trött på detta, jag vet att det tar tid och jag accepterar det.
Vad jag inte accepterar är att ha det såhär resten av mitt liv.
Vilket inte är omöjligt tydligen.






lördag 8 februari 2014

Aptit = noll

Då var det offentligt,  så nu blir det inga fler kryptiska inlägg :
jag och Simon väntar barn!! :D

Antoni är jättestolt och vi är väldigt lyckliga,  förväntansfulla och otåliga ;)

Dock mår jag fruktansvärt illa och är väldigt trött.
Jag kräks och våndas samtidigt som jag försöker tänka att jag inte kräks onaturligt.
Det är inte destruktivt.

Som rubriken lyder så har jag ingen som helst aptit,
men jag tvingar mig själv att äta vart tredje timme ändå.
Jag måste säga att jag är imponerad av mig själv och mina framsteg senaste veckorna.

Hoppas det går bra för er andra också <3

Kolla in min stolthet som hjälper sin mamma med pizzadegen ;)

fredag 7 februari 2014

4 veckors regelbundenhet

På måndag har jag följt matschemat något så när i 4 veckor.
Jag har inte skippat en enda måltid,
även om jag gjort osunda val (för mig) så har det varit regelbundet.
Jag har inte överätit eller utsatt kroppen för svält.
Jag har ätit fort vid ett tillfälle,
men rätt mängd så min terapeut anser att det inte är hetsätning.

Vad som hänt under dessa 4 veckor är :
*Jag har lärt mig att bli medvetet närvarande när jag äter
*jag har fått betydligt finare hud över hela kroppen
*min hunger och törst kommer automatiskt om jag behöver äta eller dricka (vilket inte har fungerat naturligt)
*mina tarmar har successivt börjat samarbeta,
även om de är långt ifrån läkta så är det en klar förbättring.

Jag väger mig som sagt inte längre,
men jag har lite lättare att röra mig men jag är fruktansvärt trött om dagarna.

Jag känner fortfarande stor tilltro till mig själv och jag känner mig nära målet att bli fri.
Men jag är som sagt väldigt mör idag.

Kämpa på allihopa!

torsdag 6 februari 2014

Jag vågar knappt tro att det är sant

Igår kväll efter jag hade skrivit inlägget provade jag att stå framför spegeln.
Naken.
Och som jag skrev igår visualiserade jag mig  kropp genom att känna på den.
Och jag var okej med det.
Att sedan verkligen se mig själv,
det var läskigt först, men när jag tänkte på hur jag kände innan i duschen så öppnades ögonen på ett helt annat sätt.
Här är jag.  Jag.  Malin Alvarez.
Det är inte en kropp jag avgudar, men nu när jag är snäll mot den kommer den fungera bättre och jag kommer bli lättare.
Men nu såg jag. Med andra ögon än min sjukdom.
Simon rusade in till mig och slängde sig runt halsen på mig,
nästintill gråtfärdig och sa
"tack.  För att du äntligen ser dig själv med mina ögon ".
Det var magiskt.
och jag insåg också att det antagligen var en tillfällig känsla,
men jag lever i nuet.  Nu njuter jag av mig själv.
Imorse vaknade jag kl 8, hungrig!
Åt frukost, kände mig lagom mätt men fortfarande trött.
Somnade om och vaknade 11,hungrig.
Jag kände mig väldigt nöjd och belåten medan jag fixade lunch.
Jag hade inte vågat se mig i spegeln än dock, 
tänk om det skulle bli bakslag?
Jag ville så gärna behålla känslan från igår.
Jag la mig en stund i sängen och berättade för Simon om mina tankar om spegeln.
Efter att vi pratat en stund så ser han på mig och frågar :
" är du beredd? "
Jag måste sett ut som en fågelholk, för jag fattade ingenting.
" vi klär av oss alla kläder. Båda två. Sen ställer vi oss framför spegeln tillsammans. "
Rädd,  glad, förväntansfull, begynnande skam.
Ja, nåt ditåt såg det ut i mitt huvud just då.
Han började klä av sig och hjälpte mig upp ur sängen och tillsammans ställde vi oss framför spegeln.
Jag är ok.
" du är så jävla vacker Malin, så naturligt vacker "
Jag höll med.
För första gången i mitt liv uttalade jag orden :
Jag är vacker
Idag är en av de lyckligaste dagarna i mitt liv.
Jag kan inte riktigt beskriva känslan av lycka  styrka och vara så nära.
Att få känna mig fri fast jag vet att jag har en bit kvar.
Nu klarar jag det.
Simon,  tack <3

onsdag 5 februari 2014

Lycka

Jag nämnde ju för ett tag sen att jag var otålig för att min kropp inte fungerar,
först NU börjar det ordna sig och jag mår som en ny människa!

När det kommer till Dagens utmaning så har ni säkert märkt att det gått åt skogen.
Jag har inte kunnat hitta en enda bra sak med mig själv, hur mycket jag än ansträngt mig.
Och det är sorgligt.

Jag pendlar väldigt mycket i mitt mående och just idag är en fantastisk dag på olika sätt.
Mitt sätt att sätta gränser som är rimliga för mig och utan bestraffningssyfte.
Igår var det annorlunda och nästan raka motsatsen.
Men jag försöker leva i nuet och tänka att varje dag, bra som dålig, är en dag närmare frihet.

Jag ställde mig i duschen för en stund sen och betraktade min kropp med händerna och blundade.
Ja, helt klart övervikt men jag har fortfarande former.
Ja, min kropp är kanske defekt i många ögon, men den har följt mig genom massor.
Den har fått ta stryk av traumatiska upplevelser och fått märken från lyckligaste stunden i mitt liv,
födelsen av min underbara son.

Jag tycker inte själv att min kropp är fin, långt ifrån.
Men jag accepterar att jag ser ut såhär. Just nu. Just idag.
Jag vill inte längre nå en vikt på 55-60 kilo.
Jag ser bäst ut i 70-75 kg.
Sen får BMI, läkare och andra människor säga annorlunda.

Jag är ok med mig själv.
Jag är mer än en kropp.
Jag ska vara rädd om den dock,
för jag planerar att vara med länge och behöver en vagn som tar mig fram.

Men jag tänker inte ha bråttom längre.
Quickfix´s är inte en lösning för ett helt liv.

Jag hoppas kunna inspirera någon att tänka bättre om sig själv,
om ens för en liten stund.
2013-05


Slopar Nattstad pga reklam

Jag blir så jävla trött.
Jag tänkte prova nattstad som bloggportal men tröttnade ärligt talat direkt.
Jag har en blogg som främst vänder sig till ätstörda och fd ätstörda.
Då känns det inte så bra att klicka in på sidan och bli attackerad med stora banners från viktväktarna och andra "smalideal-skapare".
Okej, om jag betalar 35 spänn för att slippa reklamen då?
Det är det kanske värt  om jag nu får ut det jag vill med bloggen.
Jo eller hur, jag betalar för att slippa reklamen men får likt förbannat en banner med just Viktväktarna högst upp på sidan.
Jävla idioter.
Blogspot får behålla mig ett tag till ;)

måndag 3 februari 2014

God morgon

Jag fick för mig att testa på en ny bloggplattform igår ,  Nattstad. 
Så jag har exporterat inläggen härifrån, 
sen får vi se vart det leder. 
Jag tycker det verkar lagga en del,  rätt irriterande. 
Men det verkade lockande att tex kunna tjäna pengar på skrivandet, det är väl en utopi att tjäna större summor, men man måste ju testa. 

Okej,  hur eller hur så återkommer jag med adressen när sidan är presentabel.. 

Igår var det anhörigträff på Ätstörningsenheten och Simon gick dit tillsammans med vår fina vän Becca (som för övrigt parade ihop mig och Simon). 
Det var nog nyttigt. 

Jag har världens bästa stöd omkring mig och är sjukt taggad att bli frisk. 
Nu har det spårat ur i flera dagar, men det är bara att hoppa upp i sadeln igen. 


söndag 2 februari 2014

Bättre o bättre

Hello dudes & dudettes!
Denna dagen har varit bättre än igår,
och det behöver inte vara perfekt.
Bara det går åt rätt håll så är jag nöjd.
Jag känner att jag har blivit trött på att jaga perfektion.
Det är bara utmattande istället för utmanande som jag trott.
Jag har haft jävligt ont i magen idag.
Jävligt JÄVLIGT ont.
Och så blir jag arg.
På mig själv.
Eftersom jag missbrukat laxerande så funkar inte magen.
En av bieffekterna av att vara Bulimiker.
Så.. Kan inte gå på toa, kan inte laxera.
Jag vet att det går över, men jag börjar bli otålig.
Men kroppen får ha sin läketid.
Så mycket är jag skyldig den.  Och mig själv.

Förnuft & känsla

Frukost kl 9 : yoghurt,müsli,smörgås med ost & paprika.
So far so good.
Fika vid 11: Semla på Seconhand-cafet.
Idiotsäker plan, äta lunch vid 14, middag vid 17.
Yes, det var ju inte så svårt att vara spontan OCH duktig eller...?
Bestämmer oss för att dra till lyckeby och kolla läget.
Klockan blir 15.00 och vi handlar på Willys. Känner mig hungrig och börjar skifta i humöret.
Jag MÅSTE ha en kanelbulle. Och ett wienerbröd.
Står o gråter en stund mot Simons axel innan jag slänger i 4 kakor i en påse.
Utanför Willys trycker jag i mig mitt wienerbröd och min kanelbulle. Jättegott!
Jättegott....
kommer hem och sitter i soffan, somnar och vaknar vid 18 av att jag är hungrig.
Ställer mig och steker hamburgare (som vi blev sugna på när vi var på Willys).
Äter mina 2 hamburgare med rostad lök o dressing och det tar kanske 10-15 minuter innan maten är uppäten.
Efteråt- äckligt mätt och full av ångest.
Äter inget mer förrän 23.30.
En kanelbulle.
Nu kan jag lika gärna skita i allt.

MEN

Det är en ny dag i morgon,
frukost, lunch & middag med två mellanmål väntar och det kommer gå bättre.
Jag är medveten om att jag låtit ätstörningen, känslan, styra idag och det får vara ok så.
Jag kan inte förändra det nu iallafall.
Jag kan bara se till att inte må dåligt imorgon.
Jag förtjänar att inte straffa mig själv.

lördag 1 februari 2014

Jävla bully Bulimi!

Mobbning.
Själv mobbning.
Gråt inte över spilld mjölk - eller förtärd yoghurt.

Frukosten var asjobbig och hade gråten i halsen hela tiden.
Men jag fick ner den.
Alla tankar vid varenda fucking jävla måltid som är så förbannat destruktiva,
det är dom känslorna som gör att jag vill ge upp,  att jag känner att jag inte orkar mer.

Men det vet jag att jag gör.

Varför var det så ångestladdat nu?
Ingen aning.
Jo.  Jag vaknade vid 3 imorse och slängde i mig lite godis som låg på bordet.  Inte mycket, kanske 10 bitar.
I en jävla fart.
Tror inte att jag hann känna smaken men jag kunde gå å lägga mig med lite mindre värdighet. Varför?
Jag vet inte.
När jag vaknade kändes det som en bakfylla.
Ansiktet begravt i händerna och mantrat "vad har jag gjort" som ekade i huvet.

Var det därför frukosten var jobbig?
Vet inte.
Nu vet jag iallafall att det är dags att slänga kallt vatten i ansiktet, sminka mig och inbilla mig att jag är så jävla fabulous!

Vad är frihet?


Det går inte en dag utan att jag känner längtan till frihet.
Men frihet kan vara så många olika saker för olika människor.

Jag är inget fan av Thomas DiLeva egentligen,
men jag tycker denna låten går rakt in i hjärtat.

"Så jag ser emellan fingrarna igen
Jag släcker alla lamporna och sen
Kommer alla tusen nålarna

Ja dom säger att det här är bra för oss
Vill du följa eller spikas på ett kors
För dom räknar alla dårarna

Vad är frihet?

Så du sitter fast i bruset varje dag
Och du låtsas att din plats i kön är bra
Snart kan vad som helst förföra dig

Det finns dom som flyger fria i sin bur
Det finns fria som är fångade som djur
När allt blir tyst kan ingen höra dig

Vad är frihet?

Åh jag önskar att du sprang in i mig
Att du sprang rakt in i mig
Åh vad jag önskar att du sprang in i mig
Att du sprang rakt in i mig
Åh vad jag önskar att du sprang in i mig
Att du sprang rakt in i mig

För hungern kan spåra mig
Och rädslan kan såra dig

Vad är frihet?"

Vad är frihet för dig?