torsdag 17 juli 2014

Trött och ledsen

Idag går vi in i vecka 30 i graviditeten och hittills har det varit en fin, men ack så jobbig resa.

Foglossning,  magkatarr, järnbrist, och en del andra mer intima besvär gör att jag är väldigt trött och sliten.
Idag var jag på glukosbelastning nr 2 och kaxig som jag var sa jag till Ditte på Mvc att detta minsann är sista gången jag slukar deras otäcka dricka.

Men det visade sig att jag ligger på gränsen till diabetes och ska dit igen redan nästa vecka och göra ytterligare en belastning. Och  järnet är fortfarande alldeles för lågt trots att jag äter maxdos av järn.

Ska man se något positivt i detta så är det väl min inställning till min vikt.
Jag pratade med en ny barnmorska idag som oroade sig över min vikt och bmi, och jag förklarade att jag kämpar mig ur Bulimi och har fantastiska framgångar eftersom jag inte kompenserat sen i december.
Jag förklarade att jag äter förhållandevis bra, men att det är motionen det brister på eftersom jag inte orkar röra mig.
Vi enades om att det viktigaste nu är att försöka må bra, resten med vikten får vi ta tag i sen när jag kan.

Jag känner mig rätt avslappnad inför min kropp nu och accepterar att det är som det är.

Visst, det är fysiskt krävande med all övervikt,  men jag orkar inte fundera över vikten mer än att jag ska ta tag i det när lillasyster kommit ut.

Jobbigast just nu är att jag inte känner att jag räcker till för Antoni som jag skulle vilja.

torsdag 3 juli 2014

Pang!

Antoni somnade med handen på min mage.
När jag reste mig slängde han sig runt magen i sömnen och klamrade sig fast, så jag fick lägga mig igen och han la sig och höll om magen och började klappa på den.

Den här lille killen är så genuint lycklig över sin lillasyster och pratar om henne jämt.
Jag blir lika varm i hjärtat varje gång han visar kärlek mot livet i magen som han är så rädd om,  och jag hoppas så innerligt att det alltid kommer vara så.

Det fick mig att börja tänka på en människa jag saknar så mycket i mitt liv, min lillebror,  som jag stod så nära och skulle offra mitt liv för.
Min närmaste vän som antagligen inte ens vet att han ska bli morbror igen, eller att jag ska gifta mig.
Min klippa som bröt kontakten med mig utan förklaring eller förvarning.

Jag trodde, och hoppades,
att man som så nära vänner som jag trodde vi var, skulle kunna ha olika åsikter om allt utan att bryta kontakten.
Även om vi tyckt olika älskar jag honom ändå, och hade hoppats att det var ömsesidigt.

Min storebror Marcuz (vi är inte biologiska syskon men har varit som syskon för varandra sen högstadiet) och jag har den typen av relation.
Vi kan bråka, har olika åsikter, vara brutalt ärliga. 
Sen blir vi trötta på varandra och tar en liten break, men vet ändå att vad som än händer så finns vi där för varandra.
Han är den enda från min familj som jag har kvar.
Jag är väldigt tacksam över honom och älskar honom väldigt mycket.
Jag har valt bort min mamma och storebror som har skadat mig sen jag var liten. Jag gjorde själv det valet.
Men jag trodde aldrig att Robin skulle ta parti. 
Speciellt inte eftersom han också fått uppleva den psykiska misshandel som pågick.
Jag har inte pratat med Robin på ett år.
Och det var på Facebook...

Jag hoppas och tror att Antoni får en starkare syskonrelation än vad jag och min lillebror uppenbarligen hade.

Jag vill att barnen alltid ska ha varandra, trots gräl och tjafs.

Och när jag ser in i Antoni's ögon när han pratar om sin lillasyster, så finns där all kärlek i världen.

onsdag 9 april 2014

Osäker och vilse

Idag satt jag ensam och sydde lite .
Jag log vid tanken att jag äntligen ska få hem min fina grabb idag.
Då slog det mig samtidigt som en blixt från klar himmel:
Jag vill inte gå ut.
Jag vill inte. Vill inte. VILL INTE! !
Jag fick sån fruktansvärd ångest och grät hejdlöst.
Då kom också alla tankar, såklart ,
som är anledningen till min panik över att vistas bland folk.
Tänk er en tornado i hjärnan.
Du VET vad som är förnuft respektive känslor.
Du är FULLT medveten om vad som är rätt och vilka tankar som stämmer överens med verkligheten.
Men..
Det här underbara Men...
Du ifrågasätter plötsligt om det du vet är rätt verkligen är rätt?
I mitt fall är det ständigt återkommande:
Vikten VS sjukdomen
Om jag gör som jag gjort senaste månaderna,
dvs satsa på att må bra och försöka leva efter sunda tankar och arbeta kognitivt dagligen
(ja, det här förföljer mig dagligen. Varje bit mat eller ens tanken på mat/förberedelse av mat är så fruktansvärt uttröttande och påfrestande mentalt att jag känner för att ge upp varje dag)
så skulle det innebära en väldigt, väldigt långsam viktminskning (om ens någon alls).
Det i sin tur innebär uppenbarligen kommentarer som att jag borde äta sallad,  pikar om vad jag äter , hur jag ser ut etc etc.
Det gör att jag får ytterligare hinder i mitt tillfrisknande, 
för det blir extra tydligt att jag inte ses som en människa med egenskaper som jag själv är stolt över.
Nej,  när min pappa ser en bild på mig rekommenderar han en diet. .
När en bekant ser mig så är jag mer eller mindre ett freak som är större än vad hon själv var vid förlossningen av bägge sina barn. .
Mitt självförtroende som jag lyckats bygga upp har rasat igen och jag gömmer mig när jag går ut.
Okej. 
Jag kan ju gå tillbaka till ett stadie när jag var som sjukast i mina tankar. 
Jag kan strunta i att äta och motionera så jag får ytterligare inflammation i lederna.
Tappa 27 kilo igen och få hejarop och uppmuntran.
Då orkar jag kanske bli frisk när jag nått min målvikt som allmänheten förhoppningsvis är nöjda med?
Eller så har jag utvecklat anorexi istället. .
En annan sak jag har funderat på är gastric bypass efter förlossningen.
Det känns som en lösning för att slippa bli fullkomligt dum i huvudet.
Jag vet faktiskt ingenting just nu

tisdag 8 april 2014

Snälla, låt mig bara få vara ifred. .

Många har kommenterat min övervikt på sistone.
Tjs, kommentarer har jag alltid får gällande min vikt. .

Jag kan ta det med en nypa salt för det mesta,
men idag blev jag ledsen.

Det kanske är för att jag undvikit att vara ute bland folk sista tiden för att jag är obekväm i min övervikt och är ute enbart när jag måste.
Igår och idag var jag ute dock.

I söndags fick jag först frågan om hur mycket jag väger.
Fine.
Igår i butiken kommer en bekant och klappar mig på magen och blir lång som en häst i ansiktet när jag förklarar att det fortfarande är 5 månader kvar. ..
Kommentarer efterföljde men inget jag la på minnet.

Idag dyker det upp ytterligare en bekant som har två barn sen tidigare och som ska ha barn i oktober.
Hon utbrister : "herregud! Du är ju jättestor!!
Så stor var jag inte ens när jag skulle föda mina barn! Men det är inte graviditeten som gjort dig sååå stor? ??"

Genast skrapar jag med foten i marken och blir nästintill osynligt liten trots min feta karaktär. ..

Försvarstalet som är inprogramerat börjar jag spotta ur mig i ren reflex som vanligt:
"Jo, det är så att jag är tillfrisknande från bulimi och har inte kompenserat sen många månader tillbaka och min kropp är i olag. Mina tarmar funkar inte och inte heller  min matsmältning och kommer kanske aldrig göra igen. Jag samlar på mig vätska och jag tröstäter fortfarande när jag är ledsen.  Ja, jag är fet. Nej det har inte med graviditeten att göra. "

Jag är faktiskt väldigt trött på att behöva försvara mitt utseende för andra.

Varje dag som går arbetar jag med verktygen jag fått från behandlingen och kombinerar det med barnmorskans råd.
Jag försvarar mig för mig själv varje dag när jag ser mig i spegeln och bara där är det en kamp,  innan jag ens hunnit lämna lägenheten.
Jag vill inte vara ute bland folk mer.
Jag vill isolera mig tills jag är frisk nog att kunna skita fullkomligt i Vad någon annan tycker än jag själv.

Imorgon ska jag hämta Antoni på dagis.
Jag har faktiskt ångest över att behöva gå ut.
Men jag längtar så efter honom.
Alltid.

Han struntar högaktningsfullt i hur jag ser ut ,
för jag är hans älskade mamma.
Varje gång vi är tillsammans så gosar han med magen,  gosar in näsan i min tjocka hals och myser och ger ifrån sig kärleksfulla läten "mmmmm! Min mamma! "

Då blir det lättare att hantera vardagen.
Försöka glömma min övervikt och fokusera på att bli frisk i första hand.

Men samhället gör det inte lätt.
NI gör det inte lätt för mig.
Snälla. 
Om ni måste kommentera min vikt och storlek ,
gör det till någon annan.
Jag ÄR inte min övervikt.
Jag har kvaliteer som människa också.

Kan ni inte respektera att jag försöker bli frisk för min, mina barns & Simons skull, så behöver ni inte vara en del av mitt liv.
Min rehabilitering är tuff nog som den är.
Jag behöver inga fler fällor än de jag själv satt upp och försöker komma ur.

Väldigt ledsen,  väldigt uppgiven.
Såna här dagar känns det som att jag aldrig kommer bli frisk.

onsdag 19 mars 2014

Känslornas kamp

I måndags var jag på inskrivning på mvc.
Det var alltså vägning för första gången på ett halvår.
Du fann vilken pers!
Jag har intalat mig hur länge som helst att jag inte ska påverkas av vad vågen säger,  men det sket ju sig ganska radikalt kan man ju säga. ..
Nu ligger jag på bmi 35.9.
Tröstätit, planerat gb-operation osv.
Jag ville ge upp.
Hur fan ska jag göra för att må bra,  går det att gå ner i vikt (som jag verkligen behöver för att må bra och orka) och samtidigt bli frisk från ätstörningen?
Igår,  onsdag,  tog jag tag i mig själv och försökte sortera ut känslor och skilja på dessa och vad som är förnuft. Jag vände och vred på mitt huvud så det kändes som jag skulle bli tokig, som det ofta känns när jag tänker på maten.
Det var oerhört jobbigt men så pratade jag med Simon.
Min underbara Simon som påminde mig om vilka verktyg jag får att arbeta med för att klara maten lättare.
Tack Simon,  jag hade gått under utan ditt stöd ♡
Jag kan inte gå upp i vikt mer nu, det är ett faktum.
Jag tänker inte svälta mig igen för att tillfälligt gå ner i vikt.
Men något behöver förändras.
Jag tänker inte utesluta kolhydrater från min kost, 
för det behöver både bebis och jag.
Däremot byta bort vissa saker, jag har ju ätit väldigt mycket vitt bröd både till frukost och Mellanmål dagligen.
Det har inte gjort mig mätt alls.
Jag har 4 påsar proteinpulver som står mer eller mindre orörda och det är dags att ta fram dom.
Det är mättande, gott och kan ge mig en paus från bröd några av måltiderna.
Såhär såg det ut igår:
1 dl proteinpulver + 2,5 dl mjölk     -    frukost
4 fiskpinnar , 1dl grönsaker, 2 dl potatismos  -lunch                              1 burk makrill 1 knäckebröd           -  mellis
3 dl pasta 1,5 dl köttfärssås       -    middag
1 dl kvarg + proteinpulver,1 knäckebröd + 0,5 burk makrill                                  - Kvällsmål
Jag kände mig mätt och belåten,
mer mätt än vad jag brukar vara.
Idag ska jag räkna lite kalorier för att se lite hur jag ligger till, så det inte är på tok för lågt eller högt.
Appen jag använder för att räkna kalorier (fatsecret) använde jag flitigt tidigare.
Det som var skrämmande att se var att min inlagda målvikt var 60 kilo...
Jag kan inte see mig själv så smal idag. 
Det skulle se onaturligt ut med min kroppsbyggnad.
Så jag ändrade till 75.
Det känns mer realistiskt och jag treor jag kan må rätt bra vid 75 kilo.
Så här såg frukosten ut iallafall:

fredag 14 mars 2014

Tycksyndommigsjälv-dag

Frukost kl 7: 2 rostade mackor
Lunch kl 11 : 8bitar sushi , några mini-vårrullar, friterade kycklingbitar, 1dl ris & jordnötssås.

Sov 3 timmar

Mellanmål kl 17 : 2 rostade mackor
Fika kl 18: 1 chokladboll & 1 glas vatten
Kvällsmål/middag kl 20: 4 mackor med kassler

Det känns som skit samma vad och hur mycket jag äter för det går åt helvete iallafall.
Samtidigt vet jag att det är irrationellt att tänka så, 
men det är som att jag inte kan hindra det.

Jag kände ett extremt sug efter glass så det ligger en bunke i frysen trots att jag handplockat 20 bitar godis som ligger i skåpet och väntar ( Jeanette och jag kom fram till att öka från 10 till 20 bitar så det inte blir så stor förändring för mig , att gå från ett halvkilo godis till 10 bitar) .

Vi får se vart kvällen slutar, men jag har bestämt mig för att Hur det än blir ikväll så är det en ny dag imorgon.
Just nu är jag mätt och känner inte sug efter något alls

Tankar idag som rör till det i huvudet: jobb, ekonomi, en man som stryker runt på förskolorna i Karlskrona och frågar om specifika barn (genast oroar jag mig att det är en person från mitt förflutna som vill skada mig genom Antoni).

Nu halvsover jag i soffan igen, helt slutkörd.
Ha en trevlig kväll allihopa

Läxan om livet

Det var säkert svårt att utläsa nåt vettigt i förra inlägget , eller hur?  ;)
Jag skrev det på väg hem från behandlingen för att inte glömma det viktigaste,  det var mycket konkreta grejer som jag ska börja med för att må bättre.
En liten förklaring på det jag skrev :
Jeanette och jag kunde konstatera att nätterna jag går upp och äter är pga oro.
Jag har väldigt många orostankar som tynger mig varje dag och natt.
Orostankarna gör mig förvirrad och tomheten i magen tar jag för hunger.
Så jag äter.  Tröstäter utan att vara medveten om det.
Så, Orostankarna ska jag hantera på följande sätt på nätterna: skriva ner min oro och vad den handlar om, lägga på bordet och ta tag i nästa dag.
Istället för att äta ska jag dricka 2 glas vatten.
Acceptans.
Jag måste acceptera att saker är som dom är just nu,
just idag.
JAG kan inte göra något för att förändra tex dem ekonomiska situationen just nu.
Det är helt utanför min påverkan.
Det är inte upp till mig att försöka längre,  för det har ingen påverkan på ekonomin.
Jag är sjukskriven av en anledning.
Jag FÅR INTE jobba just nu.
Och att oroa mig och försöka ordna det förgäves gör att jag faller djupare.
Stress.
Jag blir arg varje dag för att jag gör mitt bästa utav resultat.
Jag sköter matschemat , dricker ingen läsk, äter mina utvalda godisbitar på helgen,  går minst 5 km varje dag och ändå blir jag större och större.
Ja,  jag är gravid i vecka 12 och att ut som att jag ska förlösa när som helst.
Det gör mig ledsen och skapar ännu mer oro.
Enligt Jeanettes så är stressen inom mig orsaken att jag ökar i vikt och det spelar ingen roll vad jag gör för att försöka förändra det.

onsdag 12 mars 2014

Acceptans

Acceptera här och nu varje dag:
Sömn lägenhet kropp ekonomi orostankar

Jag måste/borde= behöver!

2 stora glas vatten när jag går upp på nätterna
Kvällsmål 20.30
Skriv ner orostankar vid sista målet och nätterna jag vaknar

Jag älskar min nya terapeut

fredag 7 mars 2014

ångest i en skål

Jag har ju bytt terapeut efter 3 år med samma psykolog och samma form av behandling.
Detta är första gången under mina 12 år inom psykiatrin jag får en terapeut som inriktar sig inom KBT.
Jag var hos Jeanette idag och vi pratade om mitt förbud mot sötsaker.
Efter att ha pratat en stund kom vi fram till 2 alternativ;
1; strunta i det helt
Eller
2; börja lära mig hantera det eftersom jag just nu mår dåligt av att inte kunna äta det jag är sugen på.

Jag valde att chansa på alternativ nummer 2.

Så mitt uppdrag blev att med omsorg välja 10 bitar godis och vara medvetet närvarande när jag äter dom.
Äta med mindfulness.

Att välja ut dom här bitarna var ett rent helvete.
Det tog mig 20 minuter att vela fram och tillbaka mellan godislådorna .

Jag har hällt upp hälften i en skål som bara ska vara min.
Och jag tittar på bitarna och känner sån frustration.
Vad ska jag tänka på när jag äter dom, hur ska jag äta dom?

Det är gott.
Jag tycker om att dela denna stunden med Antoni,
men det känns samtidigt jobbigt.
Jag ska försöka tänka på nuet och njuta av min underbara son innan han somnar för kvällen.

onsdag 5 mars 2014

Illamående

Suget är borta for now.
Men jävla vad jag mår illa!
Har svårt att röra på mig.
Mycket gnäll nu, men pallar inte hålla fasader.

tisdag 4 mars 2014

Godissugen

Dör snart.....
Godis godis godis!!!
Äter annat skit för att slippa suget, jobbigt..
Det går väl över..
Tungt när det är såhär.
Känner mig som en alkoholist, som inte kan se flaskan utan att må dåligt och frestas.
Det är fel på mig.
En sån dag helt enkelt.

måndag 3 mars 2014

Hallon och familjedrama

Hallon -  frysta eller färska - har räddat mig många gånger.
Frysta hallon använder jag ALLTID i smoothies :)

Som mellis mixade jag hallon, mjölk och 2 matskedar Kvarg.
Man märker verkligen skillnaden när man inte har banan i,  det blir mer syrligt utan.  Jag behöver det söta från bananen, så det blir handla idag.

I sommar ska jag testa att frysa in smoothies och äta som glass,  nån som provat det?

Borde man inte kunna göra nån sorts sorbet på frukt?
Utan socker alltså?
Ska kika närmare på det.

Jag fick tips av fina Paula om frysta fruktbitar som alternativ till godis, det ska testas, tack gumman =)

Nån som har mer tips?
Tänkte ragga upp så många alternativ som möjligt och sammanställa till en lista vi kan fylla på efterhand.

På tal om sammanställning kommer jag göra färdigt frågorna till Erika och skicka ikväll, så är det något ni vill fråga så släng iväg en kommentar =)


Nu har jag massor att ta tag i,  men jag skriver lite senare =)

söndag 2 mars 2014

Kvällsmål

Jag har varit så jävla godissugen ett tag, så,  alternativ?
Jag pratade med Jeanette om hur jag ska äta min fruktsallad.
Jag brukar hälla på en dl grädde på frukten och det är mindre bra.
Jeanette tipsade om  2 matskedar Kesella vanilj, men det funkar inte för mig.
Det blev för skarp smak helt enkelt.
Så ikväll testade jag frukt med Kvarg blandat med lite proteinpulver med blåbärssmak.
Funkade väldigt bra faktiskt, men saknar grädden.
Men jag vet att jag överäter om det är för gott.

Är det någon som har tips på alternativ till godis?

Velande vid skafferiet

Vaknar och tänker direkt "åh jag är så trött på bröd till frukost"  Varpå min ätstörning /förnuftet (?) säger "super, du ska ändå inte äta kolhydrater pga din vikt".
Genast börjar huvudet snurra och kolhydrater tar upp all fokus :
Är jag trött på bröd eller rädd för det?
Jag vill ju fortsätta äta kolhydrater till huvudmålen, är det sjuka tankar om brödet då eller är det sunt?
Jag lyckades blockera tankarna för en stund och kände att jag var sugen på en hallonsmoothie.
Så jag började plocka fram hallon, mjölk, Kvarg och proteinpulver...
Där kommer tankarna igen.
Varför ska jag ha proteinpulver i?
Jag har ju Kvarg som proteinkälla, varför överdriva?!
Jag kom på mig själv att leta efter linfrön, jag kastade ju det paketet av en anledning.
Jag förknippar smoothies med träning och lchf-diet.
Så jag bröt upp med tankarna och plockade bort pulvret.
Vad är jag sugen på?
Hallon och banan.
Bra. 
Mixade en näve hallon, en banan, lite mjölk och en matsked Kvarg för att göra det lite matigare.
Makrill i tomatsås...
Äta från burken?
Nej, det är godast på smörgås.
Så,  min frukost blev iallafall efter alla funderingar, all ångest:

en hallonsmoothie,  en macka med makrill och en kopp te.

Är det så mycket att gråta över?
När jag läser det ser det ut som en bra frukost med alla näringsämnen och jag är mätt.

Jag slåss mot en person inom mig varje dag,
och jag vet ibland inte vad jag slåss för, för jag blir så jävla förvirrad över vem som har rätt.

Jag har förresten fått en ny terapeut, Jeanette.
Vi har pratat lite om hur vi ska lägga upp behandlingen,
och det känns riktigt bra.
Vi kommer börja med maten och vad det innebär,
och nånstans efter mammaledigheten, om ca 1 1/2 år,  tar vi tag i det förflutna.

torsdag 27 februari 2014

Intervju med numera frisk tjej

Jag känner en tjej som har vunnit över anorexi, bulimi och Uns.
Jag har bett om en intervju med henne där ni som läser min blogg har möjlighet att ställa frågor.
Så,  passa nu på att fråga om sånt ni undrar över.
Skicka helt enkelt kommentarer på detta inlägget fram till på söndag den 2/3 så ska jag sammanställa alla frågor så publicerar jag svaren nästa vecka.

Tack

Jag känner mig lyckligt lottad av många olika anledningar.
För familj och vänner framför allt.
Jag är tacksam över mina barn,
Antoni som är min hjälte och stöttar mig med sin blotta närvaro utan att han är medveten om det & lillebror /lillasyster Jamie som ligger i magen, ungefär 6 cm liten.
<3 <3 <3
Simon, min klippa och älskling.
Jag glömmer ofta att du bara är 21 år.
Antagligen för att du är mer mogen och sund än andra jag träffat.
Din självklara omtänksamhet mot Antoni och mig är så fin.
Du sätter oss främst i allt du gör och planerar och det är en ära att få vara vid din sida. Jag är stolt över dig & Jag älskar dig <3

Mummi och Pekka, dom enda föräldrar jag vet <3

Petra & Totte, lilla kloka syster med man. 
Jag saknar er <3

Storebror Marcuz som finns i bakgrunden och älskar mig fast jag inte orkar ha kontakt emellanåt <3
Becca & Markus som är mina bästa vänner, som alltid är högst ett samtal bort <3

Josefine, min flicka som är starkare än många andra jag träffat trots sina 14 unga år. <3

Svärfar Kim som tagit emot mig med öppna armar och blivit en av mina närmaste vänner och förebild.  <3

Jenka, svägerska och vän, tuff brud som har ett hjärta av guld och som kommit att betyda mycket för mig <3

Amanda & James som också alltid finns där <3

Tjejerna från Intensivveckan,  det har varit en otrolig upplevelse under veckan vi hade tillsammans och jag tänker på er dagligen.  <3

Tack också för all feedback jag får för bloggen på olika håll. Det gör att jag fortsätter skriva även när jag egentligen inte pallar.
Tack för att ni följer mig och hjälper mig orka när det är som tuffast. <3


En annan sak jag är tacksam över är en så,
för många, självklar sak som att mina tarmar inte är sönderfrätta,
utan magen funkar något bättre och det känns som en sista chans.
Trots allt jag utsatt min kropp för så har den repat sig väldigt bra!
Jag är tacksam över att våren snart är här med allt vad det innebär.
Jag är tacksam att jag haft styrkan att plocka bort beroenden och människor ur mitt liv som är skadliga för mig och att jag inser att jag har kommit långt.
Istället för att tänka "Jag byter ett beroende mot ett annat hela tiden och är därmed svag" så tänker jag "jag har fixat många hinder, detta är den tuffaste prövningen och jag kommer klara det med mina erfarenheter och styrka".
Tillsammans hjälper ni mig leva ett meningsfullt liv.
Tack

tisdag 25 februari 2014

Att manipulera sin egen hjärna

Okej folks,

jag har länge slagits med ångest över att äta vissa saker.
Vad är friskt att äta / inte äta?

Som ni säkert förstår så är min största last sötsaker i alla former.
Godis, kakor, glass. 
Ja just det.
Sockerbomber.

Samtidigt som jag känner att :
Ett moment i att vara frisk är att kunna äta en bit godis då & då, eller hur?
Så känner jag också att det inte är skönt att hela tiden känna ångest över att jag äter (eftersom jag äter okontrollerat och det sabbar min övriga matrytm).

Min stora fråga har varit :
Ska jag sluta med sötsaker helt och hållet eller ska jag "unna" mig att äta "ibland"?

Jag känner mig själv väldigt väl.
Och även att mitt " allt eller inget "-tänkande har blivit betydligt bättre och jag kompromissar istället för att falla helt till grunden eller skjuta rakt upp i himlen,  så är det en lång väg kvar och sötsaker är en sak jag måste lägga till i
"inget-kategorin " for now.

Det kändes skönt att få ventilera på terapin idag.
Nu vet jag vad jag behöver göra för att må bra;
Ge upp sockret.

Direkt efter terapin hade jag möte med f-kassan, arbetsförmedlingen och min kurator.
Kuratorn berättade att jag blir sjukskriven fram till augusti åtminstone.
Ett års slit i augusti alltså.
Och en lång väg kvar att gå.

söndag 23 februari 2014

Vatten

Idag mår jag betydligt bättre och det verkar som att Simon mår bättre än nånsin. 
Det gör mig lugn och väldigt glad. 
Nu kan vi förhoppningsvis se framåt. 

Vatten! 
Som rubriken lyder, 
Vatten!! 
Jag har kommit fram till att det antagligen är pga att jag har slarvat med att dricka senaste tiden som maten gått åt helvete. 
Att en sån enkel grej kan sabba en hel rytm? 
Sjukt. 
Men vilken lättnad! 

Så nu sitter jag här med min 700ml flaska och sugrör vid min sida igen. 
Hoppet är uppe igen =) 


lördag 22 februari 2014

Njuta

Nu var det några dagar sen jag skrev,
men jag har mått ganska dåligt.
Det kanske är just dom tillfällena det är viktigast att uttrycka sig, men jag drar mig tyvärr undan och blir mer eller mindre folkskygg.
Depressionen är tillbaka.

Maten funkar okej. 
Det har blivit lite sött mellan måltiderna och det känns förjävligt.
Jag har återigen fått en syn på mig själv som jag hade tidigare,  och dom känslorna äter upp mig som fan.
Åter igen ser jag bara brister hos mig själv och det är jobbigt.
Det känns som att jag aldrig kommer bli frisk,  för jag var ju så nära frihetskänslan och ändå fallerade det på nån skitgrej.

Jag är less på saker som händer runt omkring mig.
Det gör mig ledsen och förtvivlad och smärtan som de berörda känner,  känner jag också.
Jag har alltså återfått en del av mitt somatiska beteende.
(att jag tar andra människors smärta och överför på mig själv)

Kanske är det mina hormoner som spökar,
men det känns som vi aldrig kommer ur alla konflikter runt oss och hur vi än beter oss förlorar vi något.

Mitt förflutna spökar också, men det är inte lika jobbigt.

Det som är vackert i mitt liv har jag inte orkat njuta av till fullo.
Men jag får en daglig dos av kärlek av min underbara son som är världens stoltaste storebror to be.
Och även av Simon såklart.

Men jag orkar inte med mig själv helt enkelt.
Jag slåss med, för friska människor enkla, val oavsett tid på dygnet och ifrågasätter hela tiden vad som är friskt, och jag vill hellre låta bli att äta när jag är osäker än att få ångest över ovissheten.

Jag ska till Ätstörningsenheten på tisdag ,
och det kommer verkligen bli nyttigt.

torsdag 20 februari 2014

Rätt eller fel - fel eller rätt?

Igår bestämde jag mig för att frysa gymkortet ett tag framöver. 
Jag har funderat fram och tillbaka på vad som är rätt och hur jag ska göra med träningen,
så för att minska ångestmoment var det det enda rätta just nu. 
Hur jag ska göra med godis och liknande har jag inte bestämt mig för än. 
Men tills jag bestämt mig ska jag vara försiktig. 








tisdag 18 februari 2014

Att trilla ner i diket - och ta sig upp igen

Du känner säkert till termen "frihet under ansvar"?
Det verkar fortfarande inte fungera riktigt för mig.
Jag har tappat min medvetna närvaro.
Matportionerna är väl okej i det stora hela,
men att kunna göra något friskt, som att äta några bitar godis när man är sugen är helt omöjligt.
Jag åt en påse gott och blandat till mellanmål.
Vad hände??
Jag tror det är dags att lägga ner sötsaker öht för tillfället eftersom jag inte kan hantera det och satsa mer på matschemat bokstavligen igen.
Jag trivs inte alls med mig själv just nu,
men skillnaden från förr är att jag verkligen vet att det vänder.
Jag måste bara ha en bra plan och lyssna på min kropp.  Och nu skriker den efter jag ätit sött.
Simon har också märkt att jag har börjat döma mig själv och plåga mitt sinne igen,  och iom att han berättar det för mig kan jag bromsa upp och ta nya andetag.

Jag ska göra det jag mår bra av.
Jag måste få in dagliga aktiviteter, om det så bara är en promenad varje dag så är det okej.

Nya tag igen.  Och jag är okej med det.


söndag 16 februari 2014

Oro och sorg

Jag har varit väldigt orolig och ängslig senaste dagarna.
Och jag är fruktansvärt trött.
Jag sover ett par timmar mitt på dagen, jag är helt slut.
Dels pga att jag har haft blödningar även från underlivet och jag inte får något lugnande besked. 
Jag har pratat med både rådgivning och barnmorska (där faktiskt 1177s rådgivare var något mer förstående för min oro).
Barnmorskan berättade sonika
"är det begynnande missfall så är det. Vi gör inga undersökningar för att lugna föräldrar. Ring tillbaka efter helgen om du får missfall".
Dels är jag ledsen över att inte ha någon mamma att ringa under såna här situationer som kan lugna mig.
Varför vi inte har kontakt kan ni läsa om här:
Jag har också varit ledsen för att min lillebror,
som var min bästa vän, har brutit kontakten med mig.
Kanske ett pris för att jag bröt med resten av familjen, vad vet jag.
Jag känner mig ängslig över ekonomin,
det känns som en evig utmaning.
Men vi klarar oss,  det hade bara varit så skönt att komma nånstans.
Jag längtar bort härifrån sverige.
Åtminstone bara för en vecka eller två få komma bort med Antoni o Simon och andas.  Njuta av sol och värme.
Jag ska försöka spara ihop lite pengar, kanske lyckas jag skrapa ihop till en restresa till min 30års dag?
Jag har ont i magen, är det graviditeten eller bulimin?
Den funkar vart tredje dag ungefär, vilket är en klar förbättring.
Jag är väldigt tacksam, glad och lycklig över det jag har.
Jag har alltid varit väldigt tacksam för allt jag har och ödmjuk inför det faktum att jag har det mycket bättre än många andra.
En före detta kollega brukar säga till mig:
"det spelar ingen roll vad du råkar ut för, Malin, du är ändå den mest positiva människa jag känner!"
Jag orkar inte just idag.
Jag har småätit och ätit fortare senaste dagarna.
Ett tydligt tecken på hur jag hanterar min oro.
En dag i taget.
Det blir bättre.
En dag i taget.
(bild från graviditeten med Antoni)

torsdag 13 februari 2014

Varning för känsligt innehåll - Blod

Idag är första gången på länge min mage verkar funka,
men då kom nästa biverkning : blod i avföringen.
Jag ringde min terapeut för att dubbelkolla att det inte är farligt.
Men det var vanligt,  och ett tecken på att det går åt rätt håll.
Nu ska jag hålla ut och ha lite koll,
kroppen håller på med återställning nu.
Skönt och skrämmande på samma gång.

onsdag 12 februari 2014

Förlorade år

Det har aldrig varit mer tydligt än idag,
när jag upptäcker mitt första gråa hår,
att jag förlorat så många år till min sjukdom.
MEN!!
Lev i nuet.
Det hjälper inte att gnälla över år som inte kommer tillbaka.
Jag får göra resten av mitt liv till det bästa livet.
Och jag har bara börjat <3

tisdag 11 februari 2014

Orkeslös, ont och lycka

Inatt har jag varit vaken i flera omgångar pga smärta i magen.
Vänster handled tyckte också att det var läge att jävlas lite oväntat sådär.
Det känns hopplöst och jag känner mig väldigt utmattad.
Jag äter ändå regelbundet så jag är nöjd med min insats,
men det är jobbigt att känna hur man trycker i sig mat vart tredje timme som inte kommer ut.

Jag mår fruktansvärt illa, men det är ett tecken på att allt är bra,
så jag försöker låta det ha sin gång utan att påverka mig alldeles för mycket.

Jag känner mig så splittrad,  för jag är så lycklig över att ha världens finaste son, pojkvän och att vi väntar ett syskon till Antoni.
Jag är lycklig över att känna att det inte är omöjligt att bli frisk och fri,  och att jag dessutom är en bra bit på väg.

Men

Jag brottas dagligen med smärta som jag orsakat mig själv och som jag inte kan påverka idag hur duktig jag än är med min behandling.
Jag blir hela tiden påmind om vad jag utsatt mig själv för.

Jag har svårt för att röra mig med högt fotvalv, överrörlighet i lederna och 30 kgs övervikt som utsätter fötterna för extra mycket belastning (smärta!).
Sen svullnaden i magen och värken gör det nästan omöjligt att röra på mig.
Det är väldigt frustrerande, för jag saknar gymmet.
Jag vill gå en gång i veckan på pass jag tycker är roligt.
Men smärtan gör att det blir en pina istället.

Det känns som ett ekorrhjul som är svårt att ta mig ur.
Men jag har gått hos ortopeden 2 ggr tidigare som konstaterar samma sak : smärtan i fötterna kommer minska med specialgjorda inlägg. 
Men eftersom jag inte är diabetiker får jag bekosta det själv.
Så därför har det aldrig blivit av, utan jag undviker att belasta fötterna istället.

Idag är det inskrivning på mödravården och jag är ganska rädd samtidigt som jag är förväntansfull.
Rädd för att min vikt ska angripas på samma sätt som när jag skrev in mig med Antoni.
Hur ska jag reagera? Kan jag förbereda mig? Vad ska jag säga?
Men jag ser fram emot det, och har världens bästa stöd med mig <3

måndag 10 februari 2014

Varning för känsligt innehåll - SMÄRTA!!!

ÅÅÅÅHH!!!!

Jag har så jävla ont i min mage så det är smärtsamt att röra mig, sitta, ligga eller stå.
Jag minns inte när jag kunde gå på toa senast utan att det liknar små svarta harpluttar som orsakar mer smärta än man kan föreställa sig.
Det känns som att tarmen åker ut ur anus och det blir svullet och upphöjt samtidigt som magen svullnar.

Jag är så trött på detta, jag vet att det tar tid och jag accepterar det.
Vad jag inte accepterar är att ha det såhär resten av mitt liv.
Vilket inte är omöjligt tydligen.






lördag 8 februari 2014

Aptit = noll

Då var det offentligt,  så nu blir det inga fler kryptiska inlägg :
jag och Simon väntar barn!! :D

Antoni är jättestolt och vi är väldigt lyckliga,  förväntansfulla och otåliga ;)

Dock mår jag fruktansvärt illa och är väldigt trött.
Jag kräks och våndas samtidigt som jag försöker tänka att jag inte kräks onaturligt.
Det är inte destruktivt.

Som rubriken lyder så har jag ingen som helst aptit,
men jag tvingar mig själv att äta vart tredje timme ändå.
Jag måste säga att jag är imponerad av mig själv och mina framsteg senaste veckorna.

Hoppas det går bra för er andra också <3

Kolla in min stolthet som hjälper sin mamma med pizzadegen ;)

fredag 7 februari 2014

4 veckors regelbundenhet

På måndag har jag följt matschemat något så när i 4 veckor.
Jag har inte skippat en enda måltid,
även om jag gjort osunda val (för mig) så har det varit regelbundet.
Jag har inte överätit eller utsatt kroppen för svält.
Jag har ätit fort vid ett tillfälle,
men rätt mängd så min terapeut anser att det inte är hetsätning.

Vad som hänt under dessa 4 veckor är :
*Jag har lärt mig att bli medvetet närvarande när jag äter
*jag har fått betydligt finare hud över hela kroppen
*min hunger och törst kommer automatiskt om jag behöver äta eller dricka (vilket inte har fungerat naturligt)
*mina tarmar har successivt börjat samarbeta,
även om de är långt ifrån läkta så är det en klar förbättring.

Jag väger mig som sagt inte längre,
men jag har lite lättare att röra mig men jag är fruktansvärt trött om dagarna.

Jag känner fortfarande stor tilltro till mig själv och jag känner mig nära målet att bli fri.
Men jag är som sagt väldigt mör idag.

Kämpa på allihopa!

torsdag 6 februari 2014

Jag vågar knappt tro att det är sant

Igår kväll efter jag hade skrivit inlägget provade jag att stå framför spegeln.
Naken.
Och som jag skrev igår visualiserade jag mig  kropp genom att känna på den.
Och jag var okej med det.
Att sedan verkligen se mig själv,
det var läskigt först, men när jag tänkte på hur jag kände innan i duschen så öppnades ögonen på ett helt annat sätt.
Här är jag.  Jag.  Malin Alvarez.
Det är inte en kropp jag avgudar, men nu när jag är snäll mot den kommer den fungera bättre och jag kommer bli lättare.
Men nu såg jag. Med andra ögon än min sjukdom.
Simon rusade in till mig och slängde sig runt halsen på mig,
nästintill gråtfärdig och sa
"tack.  För att du äntligen ser dig själv med mina ögon ".
Det var magiskt.
och jag insåg också att det antagligen var en tillfällig känsla,
men jag lever i nuet.  Nu njuter jag av mig själv.
Imorse vaknade jag kl 8, hungrig!
Åt frukost, kände mig lagom mätt men fortfarande trött.
Somnade om och vaknade 11,hungrig.
Jag kände mig väldigt nöjd och belåten medan jag fixade lunch.
Jag hade inte vågat se mig i spegeln än dock, 
tänk om det skulle bli bakslag?
Jag ville så gärna behålla känslan från igår.
Jag la mig en stund i sängen och berättade för Simon om mina tankar om spegeln.
Efter att vi pratat en stund så ser han på mig och frågar :
" är du beredd? "
Jag måste sett ut som en fågelholk, för jag fattade ingenting.
" vi klär av oss alla kläder. Båda två. Sen ställer vi oss framför spegeln tillsammans. "
Rädd,  glad, förväntansfull, begynnande skam.
Ja, nåt ditåt såg det ut i mitt huvud just då.
Han började klä av sig och hjälpte mig upp ur sängen och tillsammans ställde vi oss framför spegeln.
Jag är ok.
" du är så jävla vacker Malin, så naturligt vacker "
Jag höll med.
För första gången i mitt liv uttalade jag orden :
Jag är vacker
Idag är en av de lyckligaste dagarna i mitt liv.
Jag kan inte riktigt beskriva känslan av lycka  styrka och vara så nära.
Att få känna mig fri fast jag vet att jag har en bit kvar.
Nu klarar jag det.
Simon,  tack <3

onsdag 5 februari 2014

Lycka

Jag nämnde ju för ett tag sen att jag var otålig för att min kropp inte fungerar,
först NU börjar det ordna sig och jag mår som en ny människa!

När det kommer till Dagens utmaning så har ni säkert märkt att det gått åt skogen.
Jag har inte kunnat hitta en enda bra sak med mig själv, hur mycket jag än ansträngt mig.
Och det är sorgligt.

Jag pendlar väldigt mycket i mitt mående och just idag är en fantastisk dag på olika sätt.
Mitt sätt att sätta gränser som är rimliga för mig och utan bestraffningssyfte.
Igår var det annorlunda och nästan raka motsatsen.
Men jag försöker leva i nuet och tänka att varje dag, bra som dålig, är en dag närmare frihet.

Jag ställde mig i duschen för en stund sen och betraktade min kropp med händerna och blundade.
Ja, helt klart övervikt men jag har fortfarande former.
Ja, min kropp är kanske defekt i många ögon, men den har följt mig genom massor.
Den har fått ta stryk av traumatiska upplevelser och fått märken från lyckligaste stunden i mitt liv,
födelsen av min underbara son.

Jag tycker inte själv att min kropp är fin, långt ifrån.
Men jag accepterar att jag ser ut såhär. Just nu. Just idag.
Jag vill inte längre nå en vikt på 55-60 kilo.
Jag ser bäst ut i 70-75 kg.
Sen får BMI, läkare och andra människor säga annorlunda.

Jag är ok med mig själv.
Jag är mer än en kropp.
Jag ska vara rädd om den dock,
för jag planerar att vara med länge och behöver en vagn som tar mig fram.

Men jag tänker inte ha bråttom längre.
Quickfix´s är inte en lösning för ett helt liv.

Jag hoppas kunna inspirera någon att tänka bättre om sig själv,
om ens för en liten stund.
2013-05


Slopar Nattstad pga reklam

Jag blir så jävla trött.
Jag tänkte prova nattstad som bloggportal men tröttnade ärligt talat direkt.
Jag har en blogg som främst vänder sig till ätstörda och fd ätstörda.
Då känns det inte så bra att klicka in på sidan och bli attackerad med stora banners från viktväktarna och andra "smalideal-skapare".
Okej, om jag betalar 35 spänn för att slippa reklamen då?
Det är det kanske värt  om jag nu får ut det jag vill med bloggen.
Jo eller hur, jag betalar för att slippa reklamen men får likt förbannat en banner med just Viktväktarna högst upp på sidan.
Jävla idioter.
Blogspot får behålla mig ett tag till ;)

måndag 3 februari 2014

God morgon

Jag fick för mig att testa på en ny bloggplattform igår ,  Nattstad. 
Så jag har exporterat inläggen härifrån, 
sen får vi se vart det leder. 
Jag tycker det verkar lagga en del,  rätt irriterande. 
Men det verkade lockande att tex kunna tjäna pengar på skrivandet, det är väl en utopi att tjäna större summor, men man måste ju testa. 

Okej,  hur eller hur så återkommer jag med adressen när sidan är presentabel.. 

Igår var det anhörigträff på Ätstörningsenheten och Simon gick dit tillsammans med vår fina vän Becca (som för övrigt parade ihop mig och Simon). 
Det var nog nyttigt. 

Jag har världens bästa stöd omkring mig och är sjukt taggad att bli frisk. 
Nu har det spårat ur i flera dagar, men det är bara att hoppa upp i sadeln igen. 


söndag 2 februari 2014

Bättre o bättre

Hello dudes & dudettes!
Denna dagen har varit bättre än igår,
och det behöver inte vara perfekt.
Bara det går åt rätt håll så är jag nöjd.
Jag känner att jag har blivit trött på att jaga perfektion.
Det är bara utmattande istället för utmanande som jag trott.
Jag har haft jävligt ont i magen idag.
Jävligt JÄVLIGT ont.
Och så blir jag arg.
På mig själv.
Eftersom jag missbrukat laxerande så funkar inte magen.
En av bieffekterna av att vara Bulimiker.
Så.. Kan inte gå på toa, kan inte laxera.
Jag vet att det går över, men jag börjar bli otålig.
Men kroppen får ha sin läketid.
Så mycket är jag skyldig den.  Och mig själv.

Förnuft & känsla

Frukost kl 9 : yoghurt,müsli,smörgås med ost & paprika.
So far so good.
Fika vid 11: Semla på Seconhand-cafet.
Idiotsäker plan, äta lunch vid 14, middag vid 17.
Yes, det var ju inte så svårt att vara spontan OCH duktig eller...?
Bestämmer oss för att dra till lyckeby och kolla läget.
Klockan blir 15.00 och vi handlar på Willys. Känner mig hungrig och börjar skifta i humöret.
Jag MÅSTE ha en kanelbulle. Och ett wienerbröd.
Står o gråter en stund mot Simons axel innan jag slänger i 4 kakor i en påse.
Utanför Willys trycker jag i mig mitt wienerbröd och min kanelbulle. Jättegott!
Jättegott....
kommer hem och sitter i soffan, somnar och vaknar vid 18 av att jag är hungrig.
Ställer mig och steker hamburgare (som vi blev sugna på när vi var på Willys).
Äter mina 2 hamburgare med rostad lök o dressing och det tar kanske 10-15 minuter innan maten är uppäten.
Efteråt- äckligt mätt och full av ångest.
Äter inget mer förrän 23.30.
En kanelbulle.
Nu kan jag lika gärna skita i allt.

MEN

Det är en ny dag i morgon,
frukost, lunch & middag med två mellanmål väntar och det kommer gå bättre.
Jag är medveten om att jag låtit ätstörningen, känslan, styra idag och det får vara ok så.
Jag kan inte förändra det nu iallafall.
Jag kan bara se till att inte må dåligt imorgon.
Jag förtjänar att inte straffa mig själv.

lördag 1 februari 2014

Jävla bully Bulimi!

Mobbning.
Själv mobbning.
Gråt inte över spilld mjölk - eller förtärd yoghurt.

Frukosten var asjobbig och hade gråten i halsen hela tiden.
Men jag fick ner den.
Alla tankar vid varenda fucking jävla måltid som är så förbannat destruktiva,
det är dom känslorna som gör att jag vill ge upp,  att jag känner att jag inte orkar mer.

Men det vet jag att jag gör.

Varför var det så ångestladdat nu?
Ingen aning.
Jo.  Jag vaknade vid 3 imorse och slängde i mig lite godis som låg på bordet.  Inte mycket, kanske 10 bitar.
I en jävla fart.
Tror inte att jag hann känna smaken men jag kunde gå å lägga mig med lite mindre värdighet. Varför?
Jag vet inte.
När jag vaknade kändes det som en bakfylla.
Ansiktet begravt i händerna och mantrat "vad har jag gjort" som ekade i huvet.

Var det därför frukosten var jobbig?
Vet inte.
Nu vet jag iallafall att det är dags att slänga kallt vatten i ansiktet, sminka mig och inbilla mig att jag är så jävla fabulous!

Vad är frihet?


Det går inte en dag utan att jag känner längtan till frihet.
Men frihet kan vara så många olika saker för olika människor.

Jag är inget fan av Thomas DiLeva egentligen,
men jag tycker denna låten går rakt in i hjärtat.

"Så jag ser emellan fingrarna igen
Jag släcker alla lamporna och sen
Kommer alla tusen nålarna

Ja dom säger att det här är bra för oss
Vill du följa eller spikas på ett kors
För dom räknar alla dårarna

Vad är frihet?

Så du sitter fast i bruset varje dag
Och du låtsas att din plats i kön är bra
Snart kan vad som helst förföra dig

Det finns dom som flyger fria i sin bur
Det finns fria som är fångade som djur
När allt blir tyst kan ingen höra dig

Vad är frihet?

Åh jag önskar att du sprang in i mig
Att du sprang rakt in i mig
Åh vad jag önskar att du sprang in i mig
Att du sprang rakt in i mig
Åh vad jag önskar att du sprang in i mig
Att du sprang rakt in i mig

För hungern kan spåra mig
Och rädslan kan såra dig

Vad är frihet?"

Vad är frihet för dig?

fredag 31 januari 2014

Något vackert - vågar du anta utmaningen?

Okej,  vi kör dagens utmaning.
Det är svårt för de flesta av oss att se allt vackert som finns inom oss och ser bara ett skal i spegeln som vi avskyr.
Vågar du anta min utmaning ;
Att varje dag skriva en sak som du tycker om med dig själv?
Det behöver inte vara fysiskt,  utan även från ditt inre där det också finns så mycket skönhet man glömmer bort hos sig själv.
Tänk efter riktigt noga,  jag vågar lova att du hittar massor av saker du tycker om hos dig själv.
Genom att göra sig påmind om det vackra blir det så mycket lättare att bryta ner sjukdomen.
Jag börjar :
Jag har jävligt vackra ögon =)

Dagens reflektioner

Jag och Simon gick och pratade lite i snöyran,
och jag kom på mig själv med att tänka på min "målvikt".
För några månader sen lovade jag mig själv att sluta väga mig.
Simon kastade ut vågen och det har funkat bra.
Vikt har nästan varit tabu.
Men nu inser jag att jag har en målvikt som är mer rimlig.
Jag har alltid sett min drömvikt som 55 - 60.
när jag tänkte efter så tyckte jag väldigt illa om bilden jag såg framför mig.
I verkligheten skulle jag se sjuk ut i 55kg.
Jag kommer alltid klä i lite rumpa, höfter och bröst.
Jag ska få vara kurvig och ha former.
Så jag tänker såhär :
jag gissar mig till en vikt på runt 100.
Och jag vantrivs oerhört mycket.
Och det är inte friskt till mina 166 cm på längden.
Men om jag tänker mig själv framför mig i  en trivsam kropp skulle jag gissa på runt 65-68 kg.
Sen är inte det måttstocken för att må bra, 
därav att inte vågen finns kvar.
Men det är skönt att mitt ideal inte ligger i att se ut som jag gjorde på lågstadiet.
Vad är era ideal?

Lite piggare, lite starkare, mycket gladare!

Vaknade  nyss och kände ett lyckorus genom hela kroppen. 
Så ser jag på min lille son som ligger bredvid mig (eller diagonalt över hela sängen ;)) 
Kramar och pussar på stackaren tills han vaknar och frågar vad jag gör. 
Vi låg och drog oss i tre kvart innan vi klev upp, DET är livskvalitet på hög nivå. 

Så ni äter jag frukost,  Antoni ville inte ha, 
och då blir det svårare att äta för mig. 
Det är inte naturligt att fixa frukost (eller mat öht) till mig själv om jag inte hetsäter. 
Men jag ser det som en utmaning som jag verkar fixa galant. 

En annan utmaning, den största egentligen, 
är att kunna hålla matschema när jag inte är hemma. 
Nu när jag äter frukost är jag helstirrig inför nästa måltid. 
"Vad /var/när/hur" snurrar i huvudet konstant mellan måltiderna. 
Så det får bli en punktlista dag för dag. 
Jag antar och hoppas att det blir lättare med tiden,  eftersom kroppen själv kommer markera när jag behöver äta. 
Jag jobbar parallellt med att dricka vatten, 
eftersom jag inte riktigt känner skillnad mellan hunger och törst. 
Men det kommer bli bra. 

Jag har ju Antoni och Simon. 
Mina änglar. 
Och nåt som är häftigt,  är att Simon har slutat röka, lagt ner energidryck (som han var beroende av i många år) samtidigt som han har vardagliga demoner att tampas med och dessutom min ätstörning. 
Jag är så jävla stolt över honom, 
och jävligt förundrad. 
Vi har inte haft en enda konflikt sen vi blev tillsammans trots allt kaos runt oss. 
Tvärtom så har vi växt samman mer för varje grej som dyker upp. 

Jag är så lyckligt lottad som har dom. 
Och även mina underbara vänner som ställer upp i  vått och torrt, som jag både kan skratta och gråta med. 

Tack för att ni finns. 

Och tack för alla uppmuntrande kommentarer på Facebook och här. 
Jag hoppas kunna inspirera andra men också bli hjälpt själv med hjälp av bloggen. 

Skulle det vara intressant om jag ordnar en fd ätstörd som gästbloggar några gånger? 
Jag tror det hade varit väldigt nyttigt. 
Det är så skönt att få se att det inte är omöjligt att bli fri, även om man inte alltid känner så. 




torsdag 30 januari 2014

På väg åt rätt håll igen

Matschemat håller jag fortfarande, jag har alarm vart 3e timme utifall att jag skulle glömma en måltid.

Jag försöker variera mig och äta det jag är sugen på,
igår blev det till exempel en tallrik med olika fruktsorter i skivor /bitar.
Det kändes lite lyxigt att kunna sitta framför tvn och mysa med sonen och mumsa på lite frukt.
Jag inser att mitt största problem är sockret.
Att frossa utan stopp.
Jag vill inte ha några förbud, för det är inte friskt.
Men det är så svårt att begränsa mig till ett sunt intag,
hjärnan kopplar liksom ur när jag äter sötsaker, det är utom kontroll och efter hetsätningen blir jag fullkomligt hysterisk inombords.

Det känns ibland som att jag är så nära friheten,
och ibland känns det som en utopi.
Känner du igen dig i dessa tankar?

tisdag 28 januari 2014

Ny dag med nya möjligheter

Igår satte vi oss, jag och Simon, och la upp en sorts matsedel med alla mål inräknade.
Det märks att fantasin tryter, men å andra sidan är det en förklaring till varför det alltid skiter sig vid mellanmålen: jag har ju aldrig nån aning om vad jag ska äta....

Om min lilla flipp igår då:
Jag kände mig rätt ok med mig själv igår och tänkte passa på att köpa byxor eftersom jag är trött på joggingbrallorna....
Och till min stora förtjusning så var det rea i min favoritbutik, Gina Tricot.
Helt i extas plockade jag på mig en massa fynd och skuttade in i provrummet.
Jag fick inte på mig ett enda plagg.
Jag såg mig själv i spegeln och kände ett extremt självhat och frågade mig själv hur i helvete jag kunde falla så hårt.
Det känns som det var igår jag kunde ha strl XS i samma affär där jag inte längre ens kommer i strl XL.


bild på mig från i somras
Så, det var väldigt ångestladdat igår, och jag känner mig fortfarande osäker på hur jag ska göra på helger, med socker och sånt.
Jag vet egentligen bara att jag måste ha en plan och följa den.
Därav matschemat.

Jag har vackra egenskaper inom mig.
Det gäller bara att orka se dom.

måndag 27 januari 2014

Nalle Puh


Knappen

Vart är den?
Knappen, du vet.
Den man trycker på och så VIPS så är man frisk och väger 30 kilo mindre.
Nån som sett den?

Om jag lägger mig i sängen och drar upp täcket över huvudet,
koncentrerar mig på att djupandas och ser en frisk Malin för mitt inre...  blir jag bra då?

Viktnedgång utan att banta, laxerande, kräkas, lavemang.
Det gyllene mellantinget som ska vara så jävla enkelt att behärska.

Jag är så förbannat trött på mig själv och min kropp.
Jag är så helvetes trött på att vara sjuk.
Imorse hade jag en gnutta hopp.
Nu är jag bara arg och ledsen.

Men ändå.
Det finns bara en som kan hjälpa mig bli bra,
samma person som är min egen största fiende ;
Mig själv.

Planen nu: matschema en vecka i taget.
No mercy.
Planera in gymmet 2-3 ggr i veckan.
Planera,  se en struktur och följa den.

Jag säger som Thåström ;
Vinn, segra, försvinn ACHTUNG BITTE!

söndag 26 januari 2014

Uppföljning av Intensivveckan imorgon och jag har rasat

Det känns så konstigt,  att misslyckas när man är så säker på att man håller på att få grepp om situationen. 
I måndags och tisdags hade jag relativt bra självförtroende och kände att jag skulle bli fri från ätstörningen på nolltid. 
Naivt kanske,  men stärkande. 

Idag känns det som att jag är mentalt utmattad och inte ens fattat att jag failat. 

Jag är så jävla glad att jag har min fästman, livskamrat och bästa vän. 
Tack Simon för att du älskar mig och orkar med min resa. 
Jag vet inte vad jag skulle göra utan dig o Antoni.

Nu är ALLT laxerande kastat. 
Jobbigt men nödvändigt. 





Jävla skit! Återfall nummer 1

En natt av hetsätning.
Skuld,  skam och en massa andra känslor.
Det positiva i allt är att jag inte överskridit det jag ska äta i mängd.
Men det känns så jävla illa.
Laxerande te nu på morgonen gör att det känns något bättre även om jag vet att det inte hjälper.

Idag är en annan dag.

Jag har ätit en exemplarisk frukost och nu sitter vi alla  3 i soffan och halvsover.

Egentligen skulle jag vilja lägga mig i sängen igen och dra täcket över huvudet.
Men det funkar ju inte riktigt så...

lördag 25 januari 2014

En riktig pungspark på modeindustrin!

Jag orkar inte skriva om hur det går sen igår,
men jag vill ändå försöka posta något varje dag.
På Intensivveckan fick vi läsa ett intressant blogginlägg som jag kände väldigt starkt för.
Klicka här för att ta dig dit.
Ok, när jag ändå är här och skriver så ;
Jag har ätit väldigt gott sen igår utan att överskridit några gränser.
En bit kladdkaka som vi åt tillsammans ersatte kvällsmålet
men det har gett så mycket skuldkänslor.
Idag har jag fixat alla måltider, ikväll blev det köttfärspaj,  lagom flåtigt och det känns så förbjudet eftersom det är en sån stor bit som räknas som en portion.
Men jag litar på det jag fått lära mig.
Det är okej.  Oavsett hur det känns.
Lördagsgodis är ju också okej.. 
Så vi köpte en varsin liten burk med plockgodis.
Inte speciellt mycket, men några bitar av det jag tycker om.
Inget frosseri alltså.
Men fan vad jag känner mig skyldig och det känns nästan som att ha gett upp trots att jag gör precis som jag ska för att bli frisk.
Har starka känslor och vill kompensera för den "förbjudna" maten.
Ain't gonna happen.
Nu ligger jag i soffan med min goa lille son bredvid mig och väntar på att vår fina Simon ska komma hem med en bra film.

fredag 24 januari 2014

Dove reklam

Jag vill gärna dela med mig av lite reklam från Dove. 
Väldigt inspirerande! 



Dag 5 och lätt ångest

Hur ska jag klara helgen?
Hur kommer det gå för dom andra?
Hur långt har jag kvar?
Vad ska jag äta i helgen?
Om jag trillar, kommer jag resa mig igen eller fortsätta falla?

Jag inser att jag gjort ett bra jobb denna veckan men är rädd för min största fiende ; min hjärna.

Jag ska försöka njuta och slappna av samtidigt som jag kommer vara mentalt närvarande i det jag gör.
Jag tror att jag kommer hålla mig nära hemmet i helgen för att vara på den säkra sidan.

Natthunger

Vaknade vid 2 och kände mig hungrig.
Har legat och vridit mig i en halvtimme tills jag intalar mig själv att det är kroppens sätt att säga till att den inte fick i sig tillräckligt med energi på kvällen.
Jag åt nyss 2 mackor och det känns helt ok efter en stund.
Jag försöker verkligen lyssna på kroppen.
Hoppas bara att jag tolkar den rätt...

torsdag 23 januari 2014

Att släppa kontrollen

Sex stycken blå glas. Uppradade två och två i två prydliga rader i skåpet.
Tallrikar prydligt sorterade, muggar på ett särskilt systematiskt vis då udda muggar inte fick stå på samma plats som de jämna.

Denna kontroll släppte jag när jag träffat Simon.
Och det var skitsvårt.

Första gången han diskade hos mig o plockade in disken.
Jag höll på att bli tokig inombords för att glasen inte stod på sin plats.
Det kändes som att jag gick sönder inombords.

Men istället för att påpeka detta tänkte jag istället:
vad gulligt av honom att diska, för han vet att jag har värk i händerna.

Istället gick jag och flyttade allt till sin plats efteråt.
Då kände jag genast lite mer harmoni inom mig.

Detta är alltså ett halvår sen lite drygt.

Jag har kämpat med mig själv detta halvåret just med att släppa kontroll över saker.
Försökt få förnuftet att styra:
vad gör det egentligen att glasen inte står som innan?
Vad får det för konsekvenser?

Idag kommer jag på mig själv med att öppna skåpet,
 greppa glaset jag ska flytta till "sin" plats och släpper det igen.
Det är jobbigt, men om jag stannar upp och känner djupt inom mig så är det en seger att kunna låta det vara lite kaos i skåpen.
Så skönt att släppa kontrollen och veta att det inte händer något.

Bara för att jag hade min moment med pajbiten igår bestämde jag mig för att utmana mig ytterligare.
På kvällen gick vi till affären och jag blev otroligt sugen på Polly.
Förbudet kom direkt till mig och jag gick emot det.
Köpte godiset och öppnade inte påsen förrän jag kommit hem och kunde resonera med mig själv.
Jag åt en macka för att grunda och jag var fortfarande sugen.
Hällde upp 25 pollys i ett glas, satte in påsen i skåpet och la mig i sängen och kollade på datorn samtidigt som jag ed medveten närvaro åt mitt godis.
En i taget. Lugnt, sansat, kontrollerat.
Det jag la märke till var att jag ,utan att vara medveten om det, tog ett gäng i handen och kastade in i munnen, tuggade ett par gånger o svalde hela.
Detta som sagt när jag la mer fokus på datorn än att äta.
Däremot stannade jag vid mina 25 bitar som jag lagt upp, trots att jag hade en annan skål med Simons godis bredvid mig och mer Polly i skåpet.



Kontroll kan vara bra, när man lär sig saker.
Nu håller jag helt enkelt på att lära mig att äta kontrollerat.
Och att jag är medveten är ett steg närmare att kunna leva ett liv utan strama tyglar med regler och förbud.

Jobbig dag idag. Väldigt jobbig. Men fan vad jag fått ut mycket av den!
Och hela veckan!
Sista dagen är imorgon och ångesten stiger.
Hur ska jag klara mig nu? Hur ska de andra klara sig?
Kommer vi klara stötta varandra utan att plocka fram dom ätstörda tankarna?

När det gäller mig själv så har jag på måndag ätit enligt schemat i två veckor.
Rekord!

Att tänka på för mig hädanefter är att släppa prestationsångesten.
Att prestera i att bli frisk.



onsdag 22 januari 2014

Dag 3 the breakdown


Det blev helt enkelt överväldigande. 
Att stå där i köket och stirra på den lilla biten blåbärspaj på tallriken. 
"jag är rädd för en bit paj " rädd för mat. 
Jag var tvungen att hålla en terapeut i handen och be om hjälp medan jag tittade på det livsfarliga framför mig. Kvidande, gråtandes :jag orkar inte mer! 
Jag är så trött på det här. 
Idag känns tillfrisknande väldigt långt fram i tiden. 
Jag som var så säker på mig själv igår. 
Men det är ju såhär det är. 

Ont i magen. 
Trött. 
Ledsen. 
Självförtroende noll. 






Att vara frisk

Jag sitter med kaffet framför mig och har precis ätit frukost.
En smörgås blev det. Alltid något.
Jag har absolut ingen aptit på morgonen längre,
men jag försöker iallafall få i mig något.
Jag borde kanske köpa hem någon yoghurt eller så för att det ska gå lite bättre.

Är det någon som har tips på vad kan äta när man måste men inte har någon som helst aptit?

Under tiden jag tvingade i mig smörgåsen funderade jag på vad jag strävar efter.
Att bli frisk, det innebär nog något särskilt från person till person.

Jag kunde konstatera att jag vill vara tillfreds med mig själv och hur jag mår. Att jag ska komma till ett stadie där jag, utan att se i spegeln, känner mig bekväm med mig själv.
Att jag ska kunna äta vad som helst utan att behöva ha utmattande tankar kring maten och vad som är "rätt & fel".
Att kunna "spåra ur" nån gång ibland utan att känna att det är en big deal.
Sen självklart hela sjukdomsbilden med alla symptom ;
kass syn, kalla händer o fötter,  fungerande mens, torr hud,  trötthet mm.

vad innebär det att vara frisk för just dig?

tisdag 21 januari 2014

Dag 2

Idag var det jobbigt men lärorikt.
Det är jobbigt, kommer vara jobbigt och det är ok.
Jag dör inte för att det är tungt.
Som jag sa till gruppen igår:
Man är så spyfärdig på sig själv och sina ord varje gång man säger "nu börjar jag om".
Man kan höra sig själv säga det till andra eller sig själv flera gånger i veckan i månader.
Och jag blir så äcklad av tanken att jag vet att jag antagligen kommer säga det fler gånger.
Man skapar ett misslyckande innan man försökt.
MEN ett stort MEN:
hur trött du än är så samlar du ett eller fler verktyg för varje gång du försöker.
Man lägger ytterligare en erfarenhet i ryggsäcken,
och det behöver inte vara stora grejer. det räcker med en liten känsla.
Om du fortsätter att försöka så kommer du till slut att ha ryggsäcken full med verktyg som du kan använda för att bli frisk.
Och kanske viktigast av allt:
Att börja om igen o igen o igen... Det innebär faktiskt att du inte gett upp.
Starkt av dig!
Nu möter vi rädslorna och tar oss framåt.

Kom också ihåg, du är inte ditt utséende.
Du har massor av unika egenskaper som gör dig till en vacker människa.

Dagens tanke:


Frukost

Åh vad jag INTE är hungrig nu.
Gjorde varm choklad till lillen,
och, framsteg,  jag var sugen själv så jag sitter nu också här i soffan med mina 2 grabbar och varm choklad!
Och 2 smörgåsar!
Nu är det enbart sunt förnuft som styr, 
Jag vet att vi ska äta mellanmål runt kl 10, alltså om 3 timmar,  och min kropp behöver bränsle fram tills dess.
Hurra för mig!