torsdag 17 juli 2014

Trött och ledsen

Idag går vi in i vecka 30 i graviditeten och hittills har det varit en fin, men ack så jobbig resa.

Foglossning,  magkatarr, järnbrist, och en del andra mer intima besvär gör att jag är väldigt trött och sliten.
Idag var jag på glukosbelastning nr 2 och kaxig som jag var sa jag till Ditte på Mvc att detta minsann är sista gången jag slukar deras otäcka dricka.

Men det visade sig att jag ligger på gränsen till diabetes och ska dit igen redan nästa vecka och göra ytterligare en belastning. Och  järnet är fortfarande alldeles för lågt trots att jag äter maxdos av järn.

Ska man se något positivt i detta så är det väl min inställning till min vikt.
Jag pratade med en ny barnmorska idag som oroade sig över min vikt och bmi, och jag förklarade att jag kämpar mig ur Bulimi och har fantastiska framgångar eftersom jag inte kompenserat sen i december.
Jag förklarade att jag äter förhållandevis bra, men att det är motionen det brister på eftersom jag inte orkar röra mig.
Vi enades om att det viktigaste nu är att försöka må bra, resten med vikten får vi ta tag i sen när jag kan.

Jag känner mig rätt avslappnad inför min kropp nu och accepterar att det är som det är.

Visst, det är fysiskt krävande med all övervikt,  men jag orkar inte fundera över vikten mer än att jag ska ta tag i det när lillasyster kommit ut.

Jobbigast just nu är att jag inte känner att jag räcker till för Antoni som jag skulle vilja.

torsdag 3 juli 2014

Pang!

Antoni somnade med handen på min mage.
När jag reste mig slängde han sig runt magen i sömnen och klamrade sig fast, så jag fick lägga mig igen och han la sig och höll om magen och började klappa på den.

Den här lille killen är så genuint lycklig över sin lillasyster och pratar om henne jämt.
Jag blir lika varm i hjärtat varje gång han visar kärlek mot livet i magen som han är så rädd om,  och jag hoppas så innerligt att det alltid kommer vara så.

Det fick mig att börja tänka på en människa jag saknar så mycket i mitt liv, min lillebror,  som jag stod så nära och skulle offra mitt liv för.
Min närmaste vän som antagligen inte ens vet att han ska bli morbror igen, eller att jag ska gifta mig.
Min klippa som bröt kontakten med mig utan förklaring eller förvarning.

Jag trodde, och hoppades,
att man som så nära vänner som jag trodde vi var, skulle kunna ha olika åsikter om allt utan att bryta kontakten.
Även om vi tyckt olika älskar jag honom ändå, och hade hoppats att det var ömsesidigt.

Min storebror Marcuz (vi är inte biologiska syskon men har varit som syskon för varandra sen högstadiet) och jag har den typen av relation.
Vi kan bråka, har olika åsikter, vara brutalt ärliga. 
Sen blir vi trötta på varandra och tar en liten break, men vet ändå att vad som än händer så finns vi där för varandra.
Han är den enda från min familj som jag har kvar.
Jag är väldigt tacksam över honom och älskar honom väldigt mycket.
Jag har valt bort min mamma och storebror som har skadat mig sen jag var liten. Jag gjorde själv det valet.
Men jag trodde aldrig att Robin skulle ta parti. 
Speciellt inte eftersom han också fått uppleva den psykiska misshandel som pågick.
Jag har inte pratat med Robin på ett år.
Och det var på Facebook...

Jag hoppas och tror att Antoni får en starkare syskonrelation än vad jag och min lillebror uppenbarligen hade.

Jag vill att barnen alltid ska ha varandra, trots gräl och tjafs.

Och när jag ser in i Antoni's ögon när han pratar om sin lillasyster, så finns där all kärlek i världen.

onsdag 9 april 2014

Osäker och vilse

Idag satt jag ensam och sydde lite .
Jag log vid tanken att jag äntligen ska få hem min fina grabb idag.
Då slog det mig samtidigt som en blixt från klar himmel:
Jag vill inte gå ut.
Jag vill inte. Vill inte. VILL INTE! !
Jag fick sån fruktansvärd ångest och grät hejdlöst.
Då kom också alla tankar, såklart ,
som är anledningen till min panik över att vistas bland folk.
Tänk er en tornado i hjärnan.
Du VET vad som är förnuft respektive känslor.
Du är FULLT medveten om vad som är rätt och vilka tankar som stämmer överens med verkligheten.
Men..
Det här underbara Men...
Du ifrågasätter plötsligt om det du vet är rätt verkligen är rätt?
I mitt fall är det ständigt återkommande:
Vikten VS sjukdomen
Om jag gör som jag gjort senaste månaderna,
dvs satsa på att må bra och försöka leva efter sunda tankar och arbeta kognitivt dagligen
(ja, det här förföljer mig dagligen. Varje bit mat eller ens tanken på mat/förberedelse av mat är så fruktansvärt uttröttande och påfrestande mentalt att jag känner för att ge upp varje dag)
så skulle det innebära en väldigt, väldigt långsam viktminskning (om ens någon alls).
Det i sin tur innebär uppenbarligen kommentarer som att jag borde äta sallad,  pikar om vad jag äter , hur jag ser ut etc etc.
Det gör att jag får ytterligare hinder i mitt tillfrisknande, 
för det blir extra tydligt att jag inte ses som en människa med egenskaper som jag själv är stolt över.
Nej,  när min pappa ser en bild på mig rekommenderar han en diet. .
När en bekant ser mig så är jag mer eller mindre ett freak som är större än vad hon själv var vid förlossningen av bägge sina barn. .
Mitt självförtroende som jag lyckats bygga upp har rasat igen och jag gömmer mig när jag går ut.
Okej. 
Jag kan ju gå tillbaka till ett stadie när jag var som sjukast i mina tankar. 
Jag kan strunta i att äta och motionera så jag får ytterligare inflammation i lederna.
Tappa 27 kilo igen och få hejarop och uppmuntran.
Då orkar jag kanske bli frisk när jag nått min målvikt som allmänheten förhoppningsvis är nöjda med?
Eller så har jag utvecklat anorexi istället. .
En annan sak jag har funderat på är gastric bypass efter förlossningen.
Det känns som en lösning för att slippa bli fullkomligt dum i huvudet.
Jag vet faktiskt ingenting just nu

tisdag 8 april 2014

Snälla, låt mig bara få vara ifred. .

Många har kommenterat min övervikt på sistone.
Tjs, kommentarer har jag alltid får gällande min vikt. .

Jag kan ta det med en nypa salt för det mesta,
men idag blev jag ledsen.

Det kanske är för att jag undvikit att vara ute bland folk sista tiden för att jag är obekväm i min övervikt och är ute enbart när jag måste.
Igår och idag var jag ute dock.

I söndags fick jag först frågan om hur mycket jag väger.
Fine.
Igår i butiken kommer en bekant och klappar mig på magen och blir lång som en häst i ansiktet när jag förklarar att det fortfarande är 5 månader kvar. ..
Kommentarer efterföljde men inget jag la på minnet.

Idag dyker det upp ytterligare en bekant som har två barn sen tidigare och som ska ha barn i oktober.
Hon utbrister : "herregud! Du är ju jättestor!!
Så stor var jag inte ens när jag skulle föda mina barn! Men det är inte graviditeten som gjort dig sååå stor? ??"

Genast skrapar jag med foten i marken och blir nästintill osynligt liten trots min feta karaktär. ..

Försvarstalet som är inprogramerat börjar jag spotta ur mig i ren reflex som vanligt:
"Jo, det är så att jag är tillfrisknande från bulimi och har inte kompenserat sen många månader tillbaka och min kropp är i olag. Mina tarmar funkar inte och inte heller  min matsmältning och kommer kanske aldrig göra igen. Jag samlar på mig vätska och jag tröstäter fortfarande när jag är ledsen.  Ja, jag är fet. Nej det har inte med graviditeten att göra. "

Jag är faktiskt väldigt trött på att behöva försvara mitt utseende för andra.

Varje dag som går arbetar jag med verktygen jag fått från behandlingen och kombinerar det med barnmorskans råd.
Jag försvarar mig för mig själv varje dag när jag ser mig i spegeln och bara där är det en kamp,  innan jag ens hunnit lämna lägenheten.
Jag vill inte vara ute bland folk mer.
Jag vill isolera mig tills jag är frisk nog att kunna skita fullkomligt i Vad någon annan tycker än jag själv.

Imorgon ska jag hämta Antoni på dagis.
Jag har faktiskt ångest över att behöva gå ut.
Men jag längtar så efter honom.
Alltid.

Han struntar högaktningsfullt i hur jag ser ut ,
för jag är hans älskade mamma.
Varje gång vi är tillsammans så gosar han med magen,  gosar in näsan i min tjocka hals och myser och ger ifrån sig kärleksfulla läten "mmmmm! Min mamma! "

Då blir det lättare att hantera vardagen.
Försöka glömma min övervikt och fokusera på att bli frisk i första hand.

Men samhället gör det inte lätt.
NI gör det inte lätt för mig.
Snälla. 
Om ni måste kommentera min vikt och storlek ,
gör det till någon annan.
Jag ÄR inte min övervikt.
Jag har kvaliteer som människa också.

Kan ni inte respektera att jag försöker bli frisk för min, mina barns & Simons skull, så behöver ni inte vara en del av mitt liv.
Min rehabilitering är tuff nog som den är.
Jag behöver inga fler fällor än de jag själv satt upp och försöker komma ur.

Väldigt ledsen,  väldigt uppgiven.
Såna här dagar känns det som att jag aldrig kommer bli frisk.

onsdag 19 mars 2014

Känslornas kamp

I måndags var jag på inskrivning på mvc.
Det var alltså vägning för första gången på ett halvår.
Du fann vilken pers!
Jag har intalat mig hur länge som helst att jag inte ska påverkas av vad vågen säger,  men det sket ju sig ganska radikalt kan man ju säga. ..
Nu ligger jag på bmi 35.9.
Tröstätit, planerat gb-operation osv.
Jag ville ge upp.
Hur fan ska jag göra för att må bra,  går det att gå ner i vikt (som jag verkligen behöver för att må bra och orka) och samtidigt bli frisk från ätstörningen?
Igår,  onsdag,  tog jag tag i mig själv och försökte sortera ut känslor och skilja på dessa och vad som är förnuft. Jag vände och vred på mitt huvud så det kändes som jag skulle bli tokig, som det ofta känns när jag tänker på maten.
Det var oerhört jobbigt men så pratade jag med Simon.
Min underbara Simon som påminde mig om vilka verktyg jag får att arbeta med för att klara maten lättare.
Tack Simon,  jag hade gått under utan ditt stöd ♡
Jag kan inte gå upp i vikt mer nu, det är ett faktum.
Jag tänker inte svälta mig igen för att tillfälligt gå ner i vikt.
Men något behöver förändras.
Jag tänker inte utesluta kolhydrater från min kost, 
för det behöver både bebis och jag.
Däremot byta bort vissa saker, jag har ju ätit väldigt mycket vitt bröd både till frukost och Mellanmål dagligen.
Det har inte gjort mig mätt alls.
Jag har 4 påsar proteinpulver som står mer eller mindre orörda och det är dags att ta fram dom.
Det är mättande, gott och kan ge mig en paus från bröd några av måltiderna.
Såhär såg det ut igår:
1 dl proteinpulver + 2,5 dl mjölk     -    frukost
4 fiskpinnar , 1dl grönsaker, 2 dl potatismos  -lunch                              1 burk makrill 1 knäckebröd           -  mellis
3 dl pasta 1,5 dl köttfärssås       -    middag
1 dl kvarg + proteinpulver,1 knäckebröd + 0,5 burk makrill                                  - Kvällsmål
Jag kände mig mätt och belåten,
mer mätt än vad jag brukar vara.
Idag ska jag räkna lite kalorier för att se lite hur jag ligger till, så det inte är på tok för lågt eller högt.
Appen jag använder för att räkna kalorier (fatsecret) använde jag flitigt tidigare.
Det som var skrämmande att se var att min inlagda målvikt var 60 kilo...
Jag kan inte see mig själv så smal idag. 
Det skulle se onaturligt ut med min kroppsbyggnad.
Så jag ändrade till 75.
Det känns mer realistiskt och jag treor jag kan må rätt bra vid 75 kilo.
Så här såg frukosten ut iallafall:

fredag 14 mars 2014

Tycksyndommigsjälv-dag

Frukost kl 7: 2 rostade mackor
Lunch kl 11 : 8bitar sushi , några mini-vårrullar, friterade kycklingbitar, 1dl ris & jordnötssås.

Sov 3 timmar

Mellanmål kl 17 : 2 rostade mackor
Fika kl 18: 1 chokladboll & 1 glas vatten
Kvällsmål/middag kl 20: 4 mackor med kassler

Det känns som skit samma vad och hur mycket jag äter för det går åt helvete iallafall.
Samtidigt vet jag att det är irrationellt att tänka så, 
men det är som att jag inte kan hindra det.

Jag kände ett extremt sug efter glass så det ligger en bunke i frysen trots att jag handplockat 20 bitar godis som ligger i skåpet och väntar ( Jeanette och jag kom fram till att öka från 10 till 20 bitar så det inte blir så stor förändring för mig , att gå från ett halvkilo godis till 10 bitar) .

Vi får se vart kvällen slutar, men jag har bestämt mig för att Hur det än blir ikväll så är det en ny dag imorgon.
Just nu är jag mätt och känner inte sug efter något alls

Tankar idag som rör till det i huvudet: jobb, ekonomi, en man som stryker runt på förskolorna i Karlskrona och frågar om specifika barn (genast oroar jag mig att det är en person från mitt förflutna som vill skada mig genom Antoni).

Nu halvsover jag i soffan igen, helt slutkörd.
Ha en trevlig kväll allihopa

Läxan om livet

Det var säkert svårt att utläsa nåt vettigt i förra inlägget , eller hur?  ;)
Jag skrev det på väg hem från behandlingen för att inte glömma det viktigaste,  det var mycket konkreta grejer som jag ska börja med för att må bättre.
En liten förklaring på det jag skrev :
Jeanette och jag kunde konstatera att nätterna jag går upp och äter är pga oro.
Jag har väldigt många orostankar som tynger mig varje dag och natt.
Orostankarna gör mig förvirrad och tomheten i magen tar jag för hunger.
Så jag äter.  Tröstäter utan att vara medveten om det.
Så, Orostankarna ska jag hantera på följande sätt på nätterna: skriva ner min oro och vad den handlar om, lägga på bordet och ta tag i nästa dag.
Istället för att äta ska jag dricka 2 glas vatten.
Acceptans.
Jag måste acceptera att saker är som dom är just nu,
just idag.
JAG kan inte göra något för att förändra tex dem ekonomiska situationen just nu.
Det är helt utanför min påverkan.
Det är inte upp till mig att försöka längre,  för det har ingen påverkan på ekonomin.
Jag är sjukskriven av en anledning.
Jag FÅR INTE jobba just nu.
Och att oroa mig och försöka ordna det förgäves gör att jag faller djupare.
Stress.
Jag blir arg varje dag för att jag gör mitt bästa utav resultat.
Jag sköter matschemat , dricker ingen läsk, äter mina utvalda godisbitar på helgen,  går minst 5 km varje dag och ändå blir jag större och större.
Ja,  jag är gravid i vecka 12 och att ut som att jag ska förlösa när som helst.
Det gör mig ledsen och skapar ännu mer oro.
Enligt Jeanettes så är stressen inom mig orsaken att jag ökar i vikt och det spelar ingen roll vad jag gör för att försöka förändra det.